Grattis älskade mamma!
Idag fyller min mamma år.
Världens mest älskade mamma, alla kategorier fyller år idag. Vill med detta inlägg tala om hur mycket du betyder för mej.
Om mina barn kommer att älska mej ens hälften av vad jag älskar dej så skulle jag vara toknöjd.
Du är mitt bollplank, min bästa vän och min förebild.
Så fort något händer är det dej jag ringer till, oavsett om det är bra eller dåligt- det är det dej jag vänder mej till.
Jag vet att jag inte, absolut inte är direkt en mönsterunge. (unge ja, trots att jag numer är medelålders)
Jag menar, tidsoptimist (som jag till viss del har ärvt från dej), slarver och en förbannad optimist, som tror att det mesta går att lösa. Jag är så impulsiv att du ibland( flera ggr faktiskt) Fått bromsa mej, med att säga: Duuu, hur har du tänkt nu...
Jag vet att jag har gjort både dej o pappa hårlös, förtvivlad och orolig, så många gånger.
Men som du har ställt upp! Ialla lägen, vissa gånger kanske lite mindre muntert än andra, men du har ALLTID funnits där.Jag har aldrig någonsinn känt att jag inte får störa dej, eller att mina problem har vart för jobbiga.
Jag har under min vuxna tid, ring till dej, många ggr flera gånger om dagen... Och ja, visst måste jag erkänna, i bland faktiskt inte ha ett skit att säga mer än bara prata en stund.
Jag vet att jag borde ha klippt navelsträngen för längesedan. Men varför ska jag behöva göra det nu, då jag inte har gjort de på alla andra år.
Jag känner trygghet i dej, mamma. Jag känner att så länge som du står bakom så fixar jag allt.
Vi har haft så roligt i hop. Alla turer hit o dit, alla gånger som du bara har accepterat att jag är just den knäppis som jag är. Som sagt, mycket har det blivit och du har vart min bästa vän.
*Jag vet att du har funderat flera gånger, såsom alla föräldrar gör, om ni har gjort allt ni kan, och det kan jag säga: Om ni är stolta över mej och Syrran, så är det er förtjänst!
Ni har fixat mej! Och ni har fixat syrran! På det bästa sättet som ni kan, har ni gjort oss till de vi är idag .
Den trygghet som vi har känt hemma ( och jag vet att jag även pratar för Mia nu) Är obetalbar. Ni har givit oss sunt förnuft, kärlek och förmågan att våga tro på oss själva. Varken du eller pappa har trott på att vi skulle uppfostras med kritik. Ni har alltid givit oss redskap att tänka positivt. Vi har alltid fått höra om vårat värde, att vi är bra som vi är.
Ni har aldrig, inte en enda gång på dessa år fått mej att känna mej värdelös. Detta har jag sedan för vidare till mina barn. Och även syrran. Det är ju ni i grunden som rår för att våra barn blivit så fina som de har blivit.
Inte en gång har det varit som jag har tvekat o be om er hjälp. Många gånger har de ju inte känts speciellt roligt att komma krypandes. Men ni har aldrig, inte en enda gång dömt mej. Och aldrig någonsinn vänt mej ryggen.
Jag vill säga att du, med de förutsättningar som du hade med då du startade familjen, har gjort det absolut bästa för mej och syrran
Du började plugga då du var lika gammal som jag är nu, gymnasiet, högskola, universitet och hela köret. Familj och plugg i Uppsala, fixade du galant. Samtidig har du sytt kläder, fixat mat, sett till att vara med oss på möten osv.
Som sagt mamma. Av mej får du, liksom dina betyg från skolan, MVG i allt!
Sen har du alltid ställt upp på din mamma.
Jag vet att hon var enormt stolt över dej. Hon visste att du i alla lägen ställde upp för henne, ända in i slutet.
Sån dotter som du var till henne ska jag försöka göra mitt bästa till att bli med.
Jag vill inte säga "Tack för att du finns" för att det finns inte ord som kan förklara hur pass tacksam jag är. Men tack ändå... tack för allt ända sedan dag ett.
Världens mest älskade mamma, alla kategorier fyller år idag. Vill med detta inlägg tala om hur mycket du betyder för mej.
Om mina barn kommer att älska mej ens hälften av vad jag älskar dej så skulle jag vara toknöjd.
Du är mitt bollplank, min bästa vän och min förebild.
Så fort något händer är det dej jag ringer till, oavsett om det är bra eller dåligt- det är det dej jag vänder mej till.
Jag vet att jag inte, absolut inte är direkt en mönsterunge. (unge ja, trots att jag numer är medelålders)
Jag menar, tidsoptimist (som jag till viss del har ärvt från dej), slarver och en förbannad optimist, som tror att det mesta går att lösa. Jag är så impulsiv att du ibland( flera ggr faktiskt) Fått bromsa mej, med att säga: Duuu, hur har du tänkt nu...
Jag vet att jag har gjort både dej o pappa hårlös, förtvivlad och orolig, så många gånger.
Men som du har ställt upp! Ialla lägen, vissa gånger kanske lite mindre muntert än andra, men du har ALLTID funnits där.Jag har aldrig någonsinn känt att jag inte får störa dej, eller att mina problem har vart för jobbiga.
Jag har under min vuxna tid, ring till dej, många ggr flera gånger om dagen... Och ja, visst måste jag erkänna, i bland faktiskt inte ha ett skit att säga mer än bara prata en stund.
Jag vet att jag borde ha klippt navelsträngen för längesedan. Men varför ska jag behöva göra det nu, då jag inte har gjort de på alla andra år.
Jag känner trygghet i dej, mamma. Jag känner att så länge som du står bakom så fixar jag allt.
Vi har haft så roligt i hop. Alla turer hit o dit, alla gånger som du bara har accepterat att jag är just den knäppis som jag är. Som sagt, mycket har det blivit och du har vart min bästa vän.
*Jag vet att du har funderat flera gånger, såsom alla föräldrar gör, om ni har gjort allt ni kan, och det kan jag säga: Om ni är stolta över mej och Syrran, så är det er förtjänst!
Ni har fixat mej! Och ni har fixat syrran! På det bästa sättet som ni kan, har ni gjort oss till de vi är idag .
Den trygghet som vi har känt hemma ( och jag vet att jag även pratar för Mia nu) Är obetalbar. Ni har givit oss sunt förnuft, kärlek och förmågan att våga tro på oss själva. Varken du eller pappa har trott på att vi skulle uppfostras med kritik. Ni har alltid givit oss redskap att tänka positivt. Vi har alltid fått höra om vårat värde, att vi är bra som vi är.
Ni har aldrig, inte en enda gång på dessa år fått mej att känna mej värdelös. Detta har jag sedan för vidare till mina barn. Och även syrran. Det är ju ni i grunden som rår för att våra barn blivit så fina som de har blivit.
Inte en gång har det varit som jag har tvekat o be om er hjälp. Många gånger har de ju inte känts speciellt roligt att komma krypandes. Men ni har aldrig, inte en enda gång dömt mej. Och aldrig någonsinn vänt mej ryggen.
Jag vill säga att du, med de förutsättningar som du hade med då du startade familjen, har gjort det absolut bästa för mej och syrran
Du började plugga då du var lika gammal som jag är nu, gymnasiet, högskola, universitet och hela köret. Familj och plugg i Uppsala, fixade du galant. Samtidig har du sytt kläder, fixat mat, sett till att vara med oss på möten osv.
Som sagt mamma. Av mej får du, liksom dina betyg från skolan, MVG i allt!
Sen har du alltid ställt upp på din mamma.
Jag vet att hon var enormt stolt över dej. Hon visste att du i alla lägen ställde upp för henne, ända in i slutet.
Sån dotter som du var till henne ska jag försöka göra mitt bästa till att bli med.
Jag vill inte säga "Tack för att du finns" för att det finns inte ord som kan förklara hur pass tacksam jag är. Men tack ändå... tack för allt ända sedan dag ett.
Min älskade Madick.
Det är nästan 22 år sedan som jag slängdes in i livet som mamma. Jag anser att jag slängdes in, för att jag hade inte en susning om vad jag gav mej in på. Lite typiskt mej gav jag mej in i det nya kapitlet i mitt liv med åsikten: Det ordnar sig nog, för vad är det värsta som kan hända?
Nästan 19 år ung var jag, vad jag ansåg, redo att ge mitt bästa till en ny liten människa.
Den dagen som jag fick reda på att hon fanns i min mage tvivlade jag inte ett ögonblick på att hon inte skulle stanna där. Jag hade precis slutat gymnasiet, och hade tusen planer. Men inte en sekund, inte ett enda ögonblick tvivlade jag på att hon inte skulle få komma till mej.
Hela tiden som hon var i min mage så var jag övertygad om att hon var en flicka. Kanske för att jag innersinne så gärna ville just det. Jag hade bara flicknamn, rosa bäbiskläder och to m en rosa barnvagn. Det är oxå så typiskt mej, att följa min övertygelse, känna på mej, och det slår in.
Hursom, min äldsta, min skatt, min spegelbild föddes två veckor för sent. Och det är lite så som hon har blivit. Inte sen, men med en envishet och en övertygelse om att göra saker på sitt eget sätt. Hon bestämde ju till och med över att hon minsann inte skulle komma för att det var någon annan som sa de, nej, hon kom ut då de passade henne.
Det första jag såg av min guldklimp var en ohyggligt bestämd min och ett fast grepp i navelsträngen, där hon liksom redan från början markerade att : Här kommer jag, och det finns inte en jävel som kan sätta sig på mej!
Åh, som ja älskade henne. Min vackra, goa, lilla skitunge.
Vi har gått igenom så mycket, hon o jag. Från det att hon var ett o ett halvt år har det var hon o jag. Mer eller mindre, ensamma. Vi har upplevt så enormt mycket. Vi har gått igenom så mycket. Vi har upplevt så mycket tillsammans,hon och jag. Min Elin.
Jag har aldrig, inte för en sekund ångrat mitt beslut. Det är inte förrän jag sitter här o skriver som jag kommer på att jag faktiskt, då för 22 år sedan hade kunnat välja bort henne.
Elin, min snart 22 år stora, vackra diamant. Jag är så stolt över dej.
Den människa som du har blivit, det person som du har växt upp till är så enormt fin.
Du besitter en förmåga att påverka din omgivning vart du än kommer. Du är så enormt positiv, och din glädje smittar av sig.
Då har ett sånt stort hjärta, du ställer upp för dina vänner, din omgivning om det så innebär att du slår knut på dej själv.
Dina syskon har vunnit högsta vinsten som har fått dej till sin syster. Du ställer upp för dem, som om det skulle gälla döden. I alla lägen vet de att de kan ringa till dej och du kommer som en blixt, du åker, skickar saker, brev, sms, meddelanden, där du bara talar om för dem att du finns, och att du älskar dem. Det vet att du skulle kunna ta ner månen till dem om de bad dej om det.
Du är unik, min vackra unge. Du skulle ge bort dej själv om det gick.
Elin, det som du hittills har lyckats med i ditt liv är de få 22 åringar som slår. Du packar väskan, hoppar på tåget, flyget eller vad det nu är, styr kosan till alla möjliga länder, bara för att prova.
Som du säger: "Jag vet ju inte hur de är annars. Och jag måste ju passa på innan jag blir för gammal"
Du har gjort helt rätt, min älskade lilla skit. Trots att du har satt mitt hjärta i gungning många gånger.
Jag saknar dej mitt hjärta. Jag saknar dej här hemma. Jag saknar ditt skratt, ditt pladder och din hysteriska städning. Jag saknar alla stunder som vi bara skrattat som dårar åt ingenting. Jag saknar vårt meningslösa tjatter, där bara du och jag fattar vad som är roligt. Jag saknar att få gråta med dej, saknar att bara ligga i soffan med dej.
Jag vet att det är livets gång. Men jag kan inte låta bli att tycka att det var i går som vi lekte " Madicken är död" och brände 10 paraplyer på en sommar.
Du är min skatt, min första provunge, du är en kopia av mej. På gott o ont. Du är min styrka, min bästa vän och en fantastisk förebild för dina småsyskon.Tvivla aldrig på dej själv. Du vet vad jag alltid har sagt till dej. Du är unik, du är den bästa som finns. I alla lägen ska du följa din övertygelse. Blir de fel någongång på vägen, så går det att rättas till med. Huvudsaken är att du har provat.
Jag finns här för dej, trots att jag är 40 mil bort så tänker jag på dej varje dag. De finns inte något som jag inte skulle göra för dej.... De vet du om. Och du vet oxå precis hur mycket jag älskar dej, det gjorde du klart för mej då du var liten: "Sjung den där sången för mej mamma, den där som handlar om mej" . Det är ju inte förrän du blivit äldre som du insåg att den sången hette "sång till friheten"
Jag älskar dej så, min dyra skatt.
Vill bara säga dej gumman.... Jag är så glad och tacksam för att du finns i mitt liv.
Jag skulle så gärna vilja ta åt mej äran på att det är jag som har påverkat dej till den du är idag, men formen fick du av mej, resultatet har du själv skapat.
Nästan 19 år ung var jag, vad jag ansåg, redo att ge mitt bästa till en ny liten människa.
Den dagen som jag fick reda på att hon fanns i min mage tvivlade jag inte ett ögonblick på att hon inte skulle stanna där. Jag hade precis slutat gymnasiet, och hade tusen planer. Men inte en sekund, inte ett enda ögonblick tvivlade jag på att hon inte skulle få komma till mej.
Hela tiden som hon var i min mage så var jag övertygad om att hon var en flicka. Kanske för att jag innersinne så gärna ville just det. Jag hade bara flicknamn, rosa bäbiskläder och to m en rosa barnvagn. Det är oxå så typiskt mej, att följa min övertygelse, känna på mej, och det slår in.
Hursom, min äldsta, min skatt, min spegelbild föddes två veckor för sent. Och det är lite så som hon har blivit. Inte sen, men med en envishet och en övertygelse om att göra saker på sitt eget sätt. Hon bestämde ju till och med över att hon minsann inte skulle komma för att det var någon annan som sa de, nej, hon kom ut då de passade henne.
Det första jag såg av min guldklimp var en ohyggligt bestämd min och ett fast grepp i navelsträngen, där hon liksom redan från början markerade att : Här kommer jag, och det finns inte en jävel som kan sätta sig på mej!
Åh, som ja älskade henne. Min vackra, goa, lilla skitunge.
Vi har gått igenom så mycket, hon o jag. Från det att hon var ett o ett halvt år har det var hon o jag. Mer eller mindre, ensamma. Vi har upplevt så enormt mycket. Vi har gått igenom så mycket. Vi har upplevt så mycket tillsammans,hon och jag. Min Elin.
Jag har aldrig, inte för en sekund ångrat mitt beslut. Det är inte förrän jag sitter här o skriver som jag kommer på att jag faktiskt, då för 22 år sedan hade kunnat välja bort henne.
Elin, min snart 22 år stora, vackra diamant. Jag är så stolt över dej.
Den människa som du har blivit, det person som du har växt upp till är så enormt fin.
Du besitter en förmåga att påverka din omgivning vart du än kommer. Du är så enormt positiv, och din glädje smittar av sig.
Då har ett sånt stort hjärta, du ställer upp för dina vänner, din omgivning om det så innebär att du slår knut på dej själv.
Dina syskon har vunnit högsta vinsten som har fått dej till sin syster. Du ställer upp för dem, som om det skulle gälla döden. I alla lägen vet de att de kan ringa till dej och du kommer som en blixt, du åker, skickar saker, brev, sms, meddelanden, där du bara talar om för dem att du finns, och att du älskar dem. Det vet att du skulle kunna ta ner månen till dem om de bad dej om det.
Du är unik, min vackra unge. Du skulle ge bort dej själv om det gick.
Elin, det som du hittills har lyckats med i ditt liv är de få 22 åringar som slår. Du packar väskan, hoppar på tåget, flyget eller vad det nu är, styr kosan till alla möjliga länder, bara för att prova.
Som du säger: "Jag vet ju inte hur de är annars. Och jag måste ju passa på innan jag blir för gammal"
Du har gjort helt rätt, min älskade lilla skit. Trots att du har satt mitt hjärta i gungning många gånger.
Jag saknar dej mitt hjärta. Jag saknar dej här hemma. Jag saknar ditt skratt, ditt pladder och din hysteriska städning. Jag saknar alla stunder som vi bara skrattat som dårar åt ingenting. Jag saknar vårt meningslösa tjatter, där bara du och jag fattar vad som är roligt. Jag saknar att få gråta med dej, saknar att bara ligga i soffan med dej.
Jag vet att det är livets gång. Men jag kan inte låta bli att tycka att det var i går som vi lekte " Madicken är död" och brände 10 paraplyer på en sommar.
Du är min skatt, min första provunge, du är en kopia av mej. På gott o ont. Du är min styrka, min bästa vän och en fantastisk förebild för dina småsyskon.Tvivla aldrig på dej själv. Du vet vad jag alltid har sagt till dej. Du är unik, du är den bästa som finns. I alla lägen ska du följa din övertygelse. Blir de fel någongång på vägen, så går det att rättas till med. Huvudsaken är att du har provat.
Jag finns här för dej, trots att jag är 40 mil bort så tänker jag på dej varje dag. De finns inte något som jag inte skulle göra för dej.... De vet du om. Och du vet oxå precis hur mycket jag älskar dej, det gjorde du klart för mej då du var liten: "Sjung den där sången för mej mamma, den där som handlar om mej" . Det är ju inte förrän du blivit äldre som du insåg att den sången hette "sång till friheten"
Jag älskar dej så, min dyra skatt.
Vill bara säga dej gumman.... Jag är så glad och tacksam för att du finns i mitt liv.
Jag skulle så gärna vilja ta åt mej äran på att det är jag som har påverkat dej till den du är idag, men formen fick du av mej, resultatet har du själv skapat.
Vem besitter förmågan?
Jag tror att det inte finns nån som inte kan skriva under på att livet inte alltid är en dans på rosor...?
Eller för att vara ärlig, alltid? Det är i alla fall i mitt fall inte ofta som det är det.
Fast å andra sidan... vem vill dans på rosor...? Slöseri, både på vackra blommor, och på ömma fötter... Korkat talesätt alltså.
Hursom, dit jag vill komma är att nu är jag på väg ner igen... Och som alltid har jag så svårt att prata om de. Jag biter ihop, höjer huvudet, och kör vidare.
Jag som alltid talar om för alla vad de betyder för mej, och hur glad jag är att de finns till, har svårt att se mitt egna värde.
Jag har svårt att se de ljusa bitarna i mitt liv, som jag ju naturligtvis vet finns där.
Just nu känner jag mej mer ner än upp, om jag säger så.
Tror att det har hänt alldees förmycket igen på kort tid. Och min hjärna, jag och min kropp hinner inte med att bearbeta det. Och då reagerar jag med att bara bli ledsen.
Jag orkar inte med något annat.
" Det måste regna för att det ska kunna gro"
Jag vet inte hur nåågot alls kommer att bli... Jag vet vad jag vill ska bli, jag vet vad jag strävar efter...
Men varför är de då så jobbigt?
Jag önskar att jag kunde öppna min bok, slå på s 34 och läsa: MEn hon tog sig ur det som hände då med. Lite stukad, mycket ärrad.... men samtidigt mycket klokare.
För jag vet ju... Jag vet att jag fixar det mesta. Innerst inne är jag stark... Och jag brukar resa mej.
Jag har en förmåga att se ljust på det mesta, men nu är de tufft.
Är inte ute efter något tyck synd om alls. Jag är inte ute efter att få medlidande.
Vill bara kräkas ur mej hur de känns idag.
...." Låt inte dom jävlarna ta dej"
Från de vi föds så präglas vi till att bli de individer som vi sedan som vuxna fortsätter att utveckla. Arvet och vår sociala miljö formar oss till de personer som vi är.
Det är alltså redan från början avgörande hur vi kommer att bli som individer...
Det är viktigt att vi som föräldrar ger våra barn riktiga förutsättningar att växa upp till att vara bra personer, förebilder. Att vi ger dem rätt verktyg att kunna hantera vardagen och allt som det innebär att bli vuxna, och som de sedan för vidare till nästa generation osv...
Därför kan jag inte låta bli att fundea lite över hur det egentligen fungerar då tjejer kommer i hop i grupp?
Vart i uppfostran lärde vi barnen att vissa vänner är mindre värda? Någonstans måste väl ändå vi som föräldrar ha godkänt att våra barn beter sig så?
Att man som förälder, oavsett om det gäller sitt eget barn, eller någon annans, ser detta beteende, och tyst accepterar de, så godkänner vi ju automatiskt oxå denna form av utklassning.
Eller utfrysning. Vem är det som har lärt barnen att det är ok att rangordna sina vänner?
Det kan väl knappast vara så att vi föräldrar tycker att detta beteende är ok?
Eller är de ok så länge som det inte gäller ditt eget barn???
Tjejer kan vara hemska.
Och det är mycket tuffare att vara tonåring idag än vad det var då jag växte upp, de vet jag.
Du måste vara som alla andra, för att de andra ska se dej.
Är det verkligen så vill ha det? Är det den framtiden som vi vill ge till våra barn?
Du måste älska tills du dör, du måste prata på ett speciellt sett, du måste gapa, skrika, utmärka dej och samtidigt låta alla få veta att du mår så dåligt.
För bland dagens ungdomar är det populärt att må dåligt, du måste prata om att du inte vill leva mer osv.
Gör du inte det, så är det du som framstår som udda, konstig osv.
Det är ok att vara någon så länge som du är någon ihop med någon annan. Är du någon för din egen skull så framstår du som märkvärdig och folk pratar bakom ryggen, oavsett ålder.
Jag tycker att man framstår som en stark person om man går sin egen väg. Att man vågar prova sina vingar. Jag vill att mina barn ska veta att de är bäst på att vara dem. Just för att de är dem.
Jag vill inte att de ska vara som alla andra.
De är uppfostrade att vara unika individer. Att de är speciella just för att de är demsjälva.
Inte för att de är som alla andra.
Jag älskar alla mina fyra barn, för att de är dom. Elin. Cornelia. Sebastian. Tis.
Jag älskar, avgudar och beundrar dem för de personer som de är i livet.
Det som de hittills har klarat, och de personer som de, efter de förutsättningar som de har haft, har blivit de unika, vackra, begåvade, kloka, empatiska individer som de är.
Just för att de inte är som alla andra.
De skulle aldrig falla dem in att frysa ut någon. De har, alla fyra, en enorm känsla för andra människor.
Jag är så enorm stolt över dem. Jag låter dem veta de. Jag säger ofta till dem att jag är så glad att de finns. Jag älskar dem villkorslöst.
Då jag ser hur vissa ungdomar beter sig mot andra, eller mot nåt av mina barn. Utfrysning, kyla, eller bara behandla någon som luft så kan jag inte låta bli att tycka synd om er föräldrar till dessa barn. Ni kan ju inte sitta och tycka att ni har gjort ett bra jobb??
Eller kanske er uppfostran går ut på att : så länge som du är som alla andra så är du någon?
Ensam är stark. Men ensam ihop med så kallade vänner, då är man inte längre så stark.
"Låt inte dom jävlarna ta dej"
Det är alltså redan från början avgörande hur vi kommer att bli som individer...
Det är viktigt att vi som föräldrar ger våra barn riktiga förutsättningar att växa upp till att vara bra personer, förebilder. Att vi ger dem rätt verktyg att kunna hantera vardagen och allt som det innebär att bli vuxna, och som de sedan för vidare till nästa generation osv...
Därför kan jag inte låta bli att fundea lite över hur det egentligen fungerar då tjejer kommer i hop i grupp?
Vart i uppfostran lärde vi barnen att vissa vänner är mindre värda? Någonstans måste väl ändå vi som föräldrar ha godkänt att våra barn beter sig så?
Att man som förälder, oavsett om det gäller sitt eget barn, eller någon annans, ser detta beteende, och tyst accepterar de, så godkänner vi ju automatiskt oxå denna form av utklassning.
Eller utfrysning. Vem är det som har lärt barnen att det är ok att rangordna sina vänner?
Det kan väl knappast vara så att vi föräldrar tycker att detta beteende är ok?
Eller är de ok så länge som det inte gäller ditt eget barn???
Tjejer kan vara hemska.
Och det är mycket tuffare att vara tonåring idag än vad det var då jag växte upp, de vet jag.
Du måste vara som alla andra, för att de andra ska se dej.
Är det verkligen så vill ha det? Är det den framtiden som vi vill ge till våra barn?
Du måste älska tills du dör, du måste prata på ett speciellt sett, du måste gapa, skrika, utmärka dej och samtidigt låta alla få veta att du mår så dåligt.
För bland dagens ungdomar är det populärt att må dåligt, du måste prata om att du inte vill leva mer osv.
Gör du inte det, så är det du som framstår som udda, konstig osv.
Det är ok att vara någon så länge som du är någon ihop med någon annan. Är du någon för din egen skull så framstår du som märkvärdig och folk pratar bakom ryggen, oavsett ålder.
Jag tycker att man framstår som en stark person om man går sin egen väg. Att man vågar prova sina vingar. Jag vill att mina barn ska veta att de är bäst på att vara dem. Just för att de är dem.
Jag vill inte att de ska vara som alla andra.
De är uppfostrade att vara unika individer. Att de är speciella just för att de är demsjälva.
Inte för att de är som alla andra.
Jag älskar alla mina fyra barn, för att de är dom. Elin. Cornelia. Sebastian. Tis.
Jag älskar, avgudar och beundrar dem för de personer som de är i livet.
Det som de hittills har klarat, och de personer som de, efter de förutsättningar som de har haft, har blivit de unika, vackra, begåvade, kloka, empatiska individer som de är.
Just för att de inte är som alla andra.
De skulle aldrig falla dem in att frysa ut någon. De har, alla fyra, en enorm känsla för andra människor.
Jag är så enorm stolt över dem. Jag låter dem veta de. Jag säger ofta till dem att jag är så glad att de finns. Jag älskar dem villkorslöst.
Då jag ser hur vissa ungdomar beter sig mot andra, eller mot nåt av mina barn. Utfrysning, kyla, eller bara behandla någon som luft så kan jag inte låta bli att tycka synd om er föräldrar till dessa barn. Ni kan ju inte sitta och tycka att ni har gjort ett bra jobb??
Eller kanske er uppfostran går ut på att : så länge som du är som alla andra så är du någon?
Ensam är stark. Men ensam ihop med så kallade vänner, då är man inte längre så stark.
"Låt inte dom jävlarna ta dej"
