Vem besitter förmågan?
Jag tror att det inte finns nån som inte kan skriva under på att livet inte alltid är en dans på rosor...?
Eller för att vara ärlig, alltid? Det är i alla fall i mitt fall inte ofta som det är det.
Fast å andra sidan... vem vill dans på rosor...? Slöseri, både på vackra blommor, och på ömma fötter... Korkat talesätt alltså.
Hursom, dit jag vill komma är att nu är jag på väg ner igen... Och som alltid har jag så svårt att prata om de. Jag biter ihop, höjer huvudet, och kör vidare.
Jag som alltid talar om för alla vad de betyder för mej, och hur glad jag är att de finns till, har svårt att se mitt egna värde.
Jag har svårt att se de ljusa bitarna i mitt liv, som jag ju naturligtvis vet finns där.
Just nu känner jag mej mer ner än upp, om jag säger så.
Tror att det har hänt alldees förmycket igen på kort tid. Och min hjärna, jag och min kropp hinner inte med att bearbeta det. Och då reagerar jag med att bara bli ledsen.
Jag orkar inte med något annat.
" Det måste regna för att det ska kunna gro"
Jag vet inte hur nåågot alls kommer att bli... Jag vet vad jag vill ska bli, jag vet vad jag strävar efter...
Men varför är de då så jobbigt?
Jag önskar att jag kunde öppna min bok, slå på s 34 och läsa: MEn hon tog sig ur det som hände då med. Lite stukad, mycket ärrad.... men samtidigt mycket klokare.
För jag vet ju... Jag vet att jag fixar det mesta. Innerst inne är jag stark... Och jag brukar resa mej.
Jag har en förmåga att se ljust på det mesta, men nu är de tufft.
Är inte ute efter något tyck synd om alls. Jag är inte ute efter att få medlidande.
Vill bara kräkas ur mej hur de känns idag.
