Min älskade Madick.
Det är nästan 22 år sedan som jag slängdes in i livet som mamma. Jag anser att jag slängdes in, för att jag hade inte en susning om vad jag gav mej in på. Lite typiskt mej gav jag mej in i det nya kapitlet i mitt liv med åsikten: Det ordnar sig nog, för vad är det värsta som kan hända?
Nästan 19 år ung var jag, vad jag ansåg, redo att ge mitt bästa till en ny liten människa.
Den dagen som jag fick reda på att hon fanns i min mage tvivlade jag inte ett ögonblick på att hon inte skulle stanna där. Jag hade precis slutat gymnasiet, och hade tusen planer. Men inte en sekund, inte ett enda ögonblick tvivlade jag på att hon inte skulle få komma till mej.
Hela tiden som hon var i min mage så var jag övertygad om att hon var en flicka. Kanske för att jag innersinne så gärna ville just det. Jag hade bara flicknamn, rosa bäbiskläder och to m en rosa barnvagn. Det är oxå så typiskt mej, att följa min övertygelse, känna på mej, och det slår in.
Hursom, min äldsta, min skatt, min spegelbild föddes två veckor för sent. Och det är lite så som hon har blivit. Inte sen, men med en envishet och en övertygelse om att göra saker på sitt eget sätt. Hon bestämde ju till och med över att hon minsann inte skulle komma för att det var någon annan som sa de, nej, hon kom ut då de passade henne.
Det första jag såg av min guldklimp var en ohyggligt bestämd min och ett fast grepp i navelsträngen, där hon liksom redan från början markerade att : Här kommer jag, och det finns inte en jävel som kan sätta sig på mej!
Åh, som ja älskade henne. Min vackra, goa, lilla skitunge.
Vi har gått igenom så mycket, hon o jag. Från det att hon var ett o ett halvt år har det var hon o jag. Mer eller mindre, ensamma. Vi har upplevt så enormt mycket. Vi har gått igenom så mycket. Vi har upplevt så mycket tillsammans,hon och jag. Min Elin.
Jag har aldrig, inte för en sekund ångrat mitt beslut. Det är inte förrän jag sitter här o skriver som jag kommer på att jag faktiskt, då för 22 år sedan hade kunnat välja bort henne.
Elin, min snart 22 år stora, vackra diamant. Jag är så stolt över dej.
Den människa som du har blivit, det person som du har växt upp till är så enormt fin.
Du besitter en förmåga att påverka din omgivning vart du än kommer. Du är så enormt positiv, och din glädje smittar av sig.
Då har ett sånt stort hjärta, du ställer upp för dina vänner, din omgivning om det så innebär att du slår knut på dej själv.
Dina syskon har vunnit högsta vinsten som har fått dej till sin syster. Du ställer upp för dem, som om det skulle gälla döden. I alla lägen vet de att de kan ringa till dej och du kommer som en blixt, du åker, skickar saker, brev, sms, meddelanden, där du bara talar om för dem att du finns, och att du älskar dem. Det vet att du skulle kunna ta ner månen till dem om de bad dej om det.
Du är unik, min vackra unge. Du skulle ge bort dej själv om det gick.
Elin, det som du hittills har lyckats med i ditt liv är de få 22 åringar som slår. Du packar väskan, hoppar på tåget, flyget eller vad det nu är, styr kosan till alla möjliga länder, bara för att prova.
Som du säger: "Jag vet ju inte hur de är annars. Och jag måste ju passa på innan jag blir för gammal"
Du har gjort helt rätt, min älskade lilla skit. Trots att du har satt mitt hjärta i gungning många gånger.
Jag saknar dej mitt hjärta. Jag saknar dej här hemma. Jag saknar ditt skratt, ditt pladder och din hysteriska städning. Jag saknar alla stunder som vi bara skrattat som dårar åt ingenting. Jag saknar vårt meningslösa tjatter, där bara du och jag fattar vad som är roligt. Jag saknar att få gråta med dej, saknar att bara ligga i soffan med dej.
Jag vet att det är livets gång. Men jag kan inte låta bli att tycka att det var i går som vi lekte " Madicken är död" och brände 10 paraplyer på en sommar.
Du är min skatt, min första provunge, du är en kopia av mej. På gott o ont. Du är min styrka, min bästa vän och en fantastisk förebild för dina småsyskon.Tvivla aldrig på dej själv. Du vet vad jag alltid har sagt till dej. Du är unik, du är den bästa som finns. I alla lägen ska du följa din övertygelse. Blir de fel någongång på vägen, så går det att rättas till med. Huvudsaken är att du har provat.
Jag finns här för dej, trots att jag är 40 mil bort så tänker jag på dej varje dag. De finns inte något som jag inte skulle göra för dej.... De vet du om. Och du vet oxå precis hur mycket jag älskar dej, det gjorde du klart för mej då du var liten: "Sjung den där sången för mej mamma, den där som handlar om mej" . Det är ju inte förrän du blivit äldre som du insåg att den sången hette "sång till friheten"
Jag älskar dej så, min dyra skatt.
Vill bara säga dej gumman.... Jag är så glad och tacksam för att du finns i mitt liv.
Jag skulle så gärna vilja ta åt mej äran på att det är jag som har påverkat dej till den du är idag, men formen fick du av mej, resultatet har du själv skapat.
Nästan 19 år ung var jag, vad jag ansåg, redo att ge mitt bästa till en ny liten människa.
Den dagen som jag fick reda på att hon fanns i min mage tvivlade jag inte ett ögonblick på att hon inte skulle stanna där. Jag hade precis slutat gymnasiet, och hade tusen planer. Men inte en sekund, inte ett enda ögonblick tvivlade jag på att hon inte skulle få komma till mej.
Hela tiden som hon var i min mage så var jag övertygad om att hon var en flicka. Kanske för att jag innersinne så gärna ville just det. Jag hade bara flicknamn, rosa bäbiskläder och to m en rosa barnvagn. Det är oxå så typiskt mej, att följa min övertygelse, känna på mej, och det slår in.
Hursom, min äldsta, min skatt, min spegelbild föddes två veckor för sent. Och det är lite så som hon har blivit. Inte sen, men med en envishet och en övertygelse om att göra saker på sitt eget sätt. Hon bestämde ju till och med över att hon minsann inte skulle komma för att det var någon annan som sa de, nej, hon kom ut då de passade henne.
Det första jag såg av min guldklimp var en ohyggligt bestämd min och ett fast grepp i navelsträngen, där hon liksom redan från början markerade att : Här kommer jag, och det finns inte en jävel som kan sätta sig på mej!
Åh, som ja älskade henne. Min vackra, goa, lilla skitunge.
Vi har gått igenom så mycket, hon o jag. Från det att hon var ett o ett halvt år har det var hon o jag. Mer eller mindre, ensamma. Vi har upplevt så enormt mycket. Vi har gått igenom så mycket. Vi har upplevt så mycket tillsammans,hon och jag. Min Elin.
Jag har aldrig, inte för en sekund ångrat mitt beslut. Det är inte förrän jag sitter här o skriver som jag kommer på att jag faktiskt, då för 22 år sedan hade kunnat välja bort henne.
Elin, min snart 22 år stora, vackra diamant. Jag är så stolt över dej.
Den människa som du har blivit, det person som du har växt upp till är så enormt fin.
Du besitter en förmåga att påverka din omgivning vart du än kommer. Du är så enormt positiv, och din glädje smittar av sig.
Då har ett sånt stort hjärta, du ställer upp för dina vänner, din omgivning om det så innebär att du slår knut på dej själv.
Dina syskon har vunnit högsta vinsten som har fått dej till sin syster. Du ställer upp för dem, som om det skulle gälla döden. I alla lägen vet de att de kan ringa till dej och du kommer som en blixt, du åker, skickar saker, brev, sms, meddelanden, där du bara talar om för dem att du finns, och att du älskar dem. Det vet att du skulle kunna ta ner månen till dem om de bad dej om det.
Du är unik, min vackra unge. Du skulle ge bort dej själv om det gick.
Elin, det som du hittills har lyckats med i ditt liv är de få 22 åringar som slår. Du packar väskan, hoppar på tåget, flyget eller vad det nu är, styr kosan till alla möjliga länder, bara för att prova.
Som du säger: "Jag vet ju inte hur de är annars. Och jag måste ju passa på innan jag blir för gammal"
Du har gjort helt rätt, min älskade lilla skit. Trots att du har satt mitt hjärta i gungning många gånger.
Jag saknar dej mitt hjärta. Jag saknar dej här hemma. Jag saknar ditt skratt, ditt pladder och din hysteriska städning. Jag saknar alla stunder som vi bara skrattat som dårar åt ingenting. Jag saknar vårt meningslösa tjatter, där bara du och jag fattar vad som är roligt. Jag saknar att få gråta med dej, saknar att bara ligga i soffan med dej.
Jag vet att det är livets gång. Men jag kan inte låta bli att tycka att det var i går som vi lekte " Madicken är död" och brände 10 paraplyer på en sommar.
Du är min skatt, min första provunge, du är en kopia av mej. På gott o ont. Du är min styrka, min bästa vän och en fantastisk förebild för dina småsyskon.Tvivla aldrig på dej själv. Du vet vad jag alltid har sagt till dej. Du är unik, du är den bästa som finns. I alla lägen ska du följa din övertygelse. Blir de fel någongång på vägen, så går det att rättas till med. Huvudsaken är att du har provat.
Jag finns här för dej, trots att jag är 40 mil bort så tänker jag på dej varje dag. De finns inte något som jag inte skulle göra för dej.... De vet du om. Och du vet oxå precis hur mycket jag älskar dej, det gjorde du klart för mej då du var liten: "Sjung den där sången för mej mamma, den där som handlar om mej" . Det är ju inte förrän du blivit äldre som du insåg att den sången hette "sång till friheten"
Jag älskar dej så, min dyra skatt.
Vill bara säga dej gumman.... Jag är så glad och tacksam för att du finns i mitt liv.
Jag skulle så gärna vilja ta åt mej äran på att det är jag som har påverkat dej till den du är idag, men formen fick du av mej, resultatet har du själv skapat.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Va fint!!!
Sitter här på min bro och gråter.... iigeeen...
Pöss
Postat av: lotta
otroligtbvackert skrivet ulrika...snyftar till både här å där..kram
Postat av: cecilia h
du är fruktansvärt bra på att formulera dig. hon ska vara tacksam (och det vet jag att hon är) den här elin att hon har dig som mamma. jag saknar er både, väldigt mycket
Trackback
