Står bakom er
Jag levde i tron att det inte var nåt som skulle kunna hända mina barn. Jag trodde att om jag bara gick först och banade vägen och blåste omkull alla faror så skulle allt ordna sig. För det var ju så jag trodde: Att vadå? att få barn och uppfostra dem är väl inga problem.
Ajajajaj va fel...
Det går att älska en annan person precis hur mycket som helst. Det går att älska alla sina barn exakt lika mycket och hjärtat blir större. Det är fantastiskt egentligen vilken förmåga vi människor har. Först har man fullt upp med att älska sig själv, och det är inte det lättaste. Sen kommer barnen. Och då kan man älska hur mycket som helst. Och dessa underbara varelser har jag fixat! Jag, som knappt klarar av mejsjälv...
Därför har jag så svårt att förstå de människor som är dumma mot mina barn. Jag kan inte fatta hur någon kan vilja vara dumma mot de vackraste människorna i mitt liv. Jag har svårt att ta hand om den känslan och jag skulle helt ärligt kunna göra väldigt många elaka saker tillbaka.
Jag, som förälder skulle skämmas om mina barn betedde sig som vissa av era gör emot mina barn.
Hur man kan nonchalera, ljuga, och stöta bort en annan person är för mej ofattbart.
Mitt hjärta brister då min älskade unge, mitt allt, mitt liv och min glädje, frågar mej varför hon aldrig blir tillfrågad då det händer något. Varför hon alltid kommer i sista hand.
JAg talar om för henne att de är inte henne det är fel på. Jag berättar för henne, att det är inte hon som kommer att stå ensam sen. Men hon är ensam nu.
Mitt hjärta blöder då jag ser, hör och märker hur hon mår. Hur hon alltid måste kolla om det finns någon annan, någon som hon litar på som ska komma, vara med då det händer något.
Hon är så van att aldrig ta något av vad hennes vänner lovar på allvar . För det har alltför många gånger visat sig att ingen av dem står för de dom säger.
Mina barn är de vackraste människor som finns. Och jag tycker inte om er för att ni gör allt vad ni kan för att släcka glöden i en av dem.
Jag förstår inte varför man inta bara kan låta bli? Vad är de som gör att man först frågar henne om nåt och sen låssas som att hon inte finns, eller att ni har glömt bort att ni frågat.
Jag önskar att ni skulle få se vad illa ni gör henne. JAg önskar att ni fick empati så att ni kan sätta er in i hennes sits. En dag, det är vad ni skulle orka.
JAg tycker synd om er. Jag tycker synd om dej, som gör så här. Dels för att jag tycker att ni är käslomässigt kalla.
Men jag tycker mest synd om er för atrt ni förlorar min vackra goa unika unge som vän.
Jag ska aldrig bliva stor ( Eller skyll på politikerna)
Då jag började arbeta som sextonåring hade jag ingen skräck i att bli gammal. Jag tyckte att pensionärerna hade de mysigt. Vi promenerade, bakade en sockerkaka då o då och umgicks. Tyckte man att det var dags att städa, då blev de dags att städa. Mitt största problem jag hade var att jag varje sommar gick upp i vikt för de skulle fikas överallt :)
Jag tyckte som ansvarsfull tonåring att mina föräldrar skulle få ett bra liv på ålderdomens höst.
Men va har hänt?
Jag tycker att äldrevården i Sverige har blivit rena skämtet. Det kan bara handlas på bestämda dagar, tvättas var fjortonde dag och gud nåde dej om du skulle vilja ha bakat.
Och det där med att sitta still och umgås? Det är ett minne blott.
Du har köpt dina speciella timmar och de är vad du får. Inte två minuter till.
Har de tur så hinner de få ett samtal som låter så här : Regnar de idag? Nä, nu har de slutat.
Jag kommer att skeppa över mina päron till Spanien den dagen som det blir dags.
Där bestämmer inte nån kommun att du inte får bo tillsammans med din älskade. Där får du vin till maten om du vill och en konjak till kvällen. Du kan t om få naglarna målade! (Funkar säkert även om du är en man)
Du blir respekterad för den samhällsmedborgare som du är, de är ju trots allt de gamla som vi ska tacka för att vi har de så bra som vi har de.
Jag vet inte vart vi i Sverige har snubblat och struntat i de gamla?
Jag tycker att äldrevården idag är pinsamm.
Jag beundrar de tjejer o killar som varje dag tar han om våra gamla. Och jag vet att de gör ett himla bra jobb, de är inte deras fel att de ser ut som de gör idag.
Jag tycker att de ska bli skönt då våra politiker ( Som sett till att de har blivit så här ) Ska komma in i äldrevården o snurra. Risken är nog stor att det byggs en avstjälpningsplats nära tippen....
JAg vill inte att mina föräldrar ska behöva lägga sig efetr middagen för att det fattas personal som inte hinner lägga dem senare, Jag vill att mina föräldrar ska få renbäddat i sin säng oftare än var fjortonde dag. Jag vill att de ska få duscha åtminstone två ggr i veckan om de vill de.
Jag vill att mina föräldrar ska få den bästa äldrevården i världen... Det är jag skylldig dem...
Och den är INTE i Sverige!!!!
Inte ett ont ord...
Jag som i vanliga fall oftast är glad har haft många dagar nu att fundera över saker o ting... På gott och ont...
Innan jag hade fyllt nitton fick jag min första älskade dotter. ... Hon blev försöksungen...
Jag blev ensam med henne då hon var ett o ett halft och sedan den dagen har de varit vi, genom allt.
Vi har gråtit tillsammans, suttit på marken med tårarna sprutande och skrattat tillsammans, vi har dansat tillsammans, vi har stöttat varandra genom allt. Hon ser ut som jag, hon pratar som jag och hon är lika spontan och framåt som jag.
Hon, min älskade lilla Madick har verkligen fått bana vägen för sina syskon. Jag har ensam (så gott som) kunnat uppfostra denna goa tjej! Hon är sina syskons förebild.
Resutatet har blivit en otroligt vacker självständig blomma! Hon är helt enorm. Hon ställer upp för sina syskon som ingen annan. Då de slår sig, blir slagna eller om någon annan har vart dum mot dem, så har hon kastat sig på tåget, rusat ner på skolan och skällt ut de som varit dumma mot dem. Hon har ett hjärta av guld och skulle ge bort sig själv om hon kunde.
Dotter nummer två äger en egenskap som inte många av oss besitter. Hon har en känsla för rätt och fel som få har. Hon känner av personer, sinnesstämningar direkt. Hon är så seriös i allt hon gör. Tre dagar innan hennes morfar fick hjärtinfarkt sa hon till mej : Mamma , du måste se till att morfar kommer till en doktor, för han är sjuk... Det är något fel på min morfar...
Hon har en enorm empati. Hon gråter för andras skull, hon gråter med andra då hon vet att de mår dåligt. MEn hon visar också precis lika tydligt då hon är glad. Hon skrattar som ingen annan och har en enorm humor.
Hon är estet uti fingerspetsarna och hon är enormt musikalisk. Hon har en sångröst som bara växer.
Den som vinner hennes vänskap har förtjänat den.... Hon faller inte för falska människor.
Hon skulle aldrig nånsinn göra sig till för att passa nånannan.
Hon är så enormt vacker. Och rakryggad kommer hon att gå genom livet som en person som inte tar skit från nån som helst.
Sedan kom lillprinsen... Han får verkligen slita... Med två storasystrar som har full koll på honom och vad han gör, så är de lite synd om honom. Han har sedan han föddes vart en uppfinnare. Han har ideér som ingen annan. Och så stora planer...
Han har ända sedan han var liten charmat alla. Med Ett leende som gör vem som helst avundsjuk krossar han flickhjärtan på löpande band. Då han flinar med sina smilgropar kan jag bara sitta o titta på honom och tänka på hur vacker han är.
Han får oss att skratta bara av att bjuda på sig själv!
Han är en liten smygdansare, spelar trummor som en vuxen och bjuder enormt mycket på sig själv.
Han, min prins, som så många gånger har fått vara mannen i familjen. Så liten, men ändå så otroligt vuxen många gånger. Min fotbollshjälte som har givit mej många intressanta frågor under åren...
Så min sista, lilla prinsessa. Hon som inte skulle bli, hon som kom och tog oss med storm!
En otroligt liten skitunge föddes 06 och har sedan dess underhållit oss. Vår lilla teaterapa som spexar och dansar hela dagarna. Hon spelade blinka lilla stjärna på piano då hon var två o ett halft. Hon kunde då hon var tre räkna till 25 och skriva sitt namn och mamma.
Hon blir precis så bortskämd som man ska bli då man är en liten sladdis.
Hon har ett ordförråd och uttryck som gör att vi stundtals tappar andan av skratt. Om hon inte blir världskändis med sitt skådespeleri så kommer hon garanterat att bli nåt annat som hon får visa upp sig i!
Jag älskar er mina barn. Alla fyra, lika mycket.
Ni är min succe i livet, ni är de som gör att jag orkar just nu.
Varje dag tillsammans gör att jag står upp.
Tillsammans kan vi gå igenom allt. Vi har en sån kontakt i vår familj som inte många har. De band som vi har emellan oss och så mycket som ni ställer upp för varandra är de få som har och gör.
Ni är min styrka. Ni är var och en beviset på att jag kan klara av något bra. Det är jobbigt nu.... Det blir bra. Jag lovar er mina ungar, att det finns inte en mamma på denna jord som är mer stolt över sina barn än vad jag är.
Tack snälla för att ni kom till mej och att jag får vara en del av ert liv!
Här kommer den dummaste jäveln i världen
Det värsta med att bli ljugen för, är då man vet om att man blir de, men den som ljuger fortsätter.
Det sätter ju mej i en sits att jag verkar dummare än vad jag egentligen är....
Jag är inte dum. JAg kan tänka själv...
Ändå händer de , gång på gång... Jag litar på nån, och så blir jag förbannat bränd.
Och de värsta är ju som sagt att de som gör så tycker att den har tillåtelse att ta mitt hjärta o stampa sönder de.
Dramatiskt? Ja, såklart... De handlar ju om vänner...
Jag hatar verkligen känslan som jag har... en klump i magen för att jag vet hur saker ligger till och jag inte kan säga nåt..
Och du... som tror att jag inte fattar nåt, det är inte jag som är idioten här.
Men jag vet en sak....
Det är din förlust.
Människor som du och jag..
På gott o ont.
Jag har hört nånstans att man aldrig ska ångra de man har gjort utan bara ångra de man inte gjort. JAg undrar vad de inkluderar egentligen? Då vi gick i sexan pratade vi om allt vi skulle ha gjort då vi fyllde trettio. Vilka visioner vi hade!!!
Jag tror inte att jag har genomfört nåt...
Nu fyller jag förtio och tackar för varje dag som jag blir äldre. I Sverige blir genomsnittskvinnan 84 år. Det innebär att jag snart har levt halva mitt liv. Om de går vägen...
Uppmuntrande läsning? Nä, men de är just sånt som jag funderar på.
Älskad o sedd
Som vanligt då jag är lessen är de Lundell som spelas i öronen. De känns som att jag kan hitta nånslags tröst i de han sjunger.
Begrundar livet och hur bräckligt de är. Vi tar varandra för given, vi lever varje dag i slentrian, där vi inte tänker på att den minuten vi nyss upplevde kan vara den sista.
Döden är skrämmande. När den än kommer, oavsett vem den drabbar.
Jag tror inte att vi nånsin kommer att tycka att döden kommer lämpligt, oavsett om det är en äldre människa som dör. Jag har panik inför tanken att mina älskade föräldrar en dag kommer att gå.
Det här året har vart ett tungt år.
Min mamma förlorade sin mamma strax innan jul. Det är så jobbigt att se sin mamma gå sönder av sorg.
Cornelia och hennes vänner ska i helgen uppleva en av sina livs hitills största prövningar då de tillsammans ska spela och sjunga på en minneskonsert för en älskad vän. En flicka som dog i början av livet. De finns inte någon som kan förklara rättvisan, logiken eller meningen med att en flicka som precis har fyllt femton år ska behöva lämna livet. Hur hennes föräldrar och syskon och resten av släkten ska hitta ork att fortsätta förstår inte jag. Jag känner så mycket för er, med er. Och jag önskar att någon kunde förklara vad vitsen är med att först låta en flicka födas, ge kärlek och få uppleva en del av livet. Sedan ryckas bort från de som älskar henne.
Det är varje förälders mardröm att uppleva de, ingen av oss som inte varit med om de kan ens snudda vid tanken att förlora ett barn innan paniken infinner sig...
Ni ska veta, att ni gör de så bra, ni som i helgen spelar för er vän Olivia. Jag vet att det är jobbigt för er, så overkligt. Men jag vet oxå att i himlen sitter det en ängel med huvudet på sned och sjunger med.
I helgen gick min äldsta dotters småsyskons mamma bort. Drygt förtio år gammal lämnade hon tre barn och föräldrar o syskon efter sig. Jag ser ingen som helst logisk förklaring varför någon tycker att tre barn ska bli utan sin mamma. Varför deras trygghet, förebild och kärlek ska försvinna. Jag fattar inte varför barnen, föräldrarna ska behöva ta faväl av sin mamma, sin dotter.
Jag är så rädd att mina föräldrar ska behöva uppleva att begrava nåt av sina barn. Jag är livrädd att det ska hända mina barn nåt. Mina älskade, vackra, goa underbara ungar.Min största mardröm är att jag ska behöva gå igenom det flera föräldrar gör varje år.
Mitt hjärta går sönder bara av tanken.
Jag menar att vi måste tänka på hur vi lever våra liv. Vi vet ju inte när de slutar som sagt.
Jag kommer att tänka på de varje dag. Varje dag kommer jag att vara glad över att mina barn och mina föräldrar är friska.
Vi måste nånstans stanna upp och se vad vi har omkring oss. Livet är inte självklart, långtifrån.
Det kan bli försent att säga:jag älskar dej.
Egentligen ska jag inte lägga ner enerigi...
Har konstaterat att det är inget för mej. Talsättet : lita inte på någon annan än dej själv stämmer nog ganska bra egentligen.
Fast det är jobbigt och gör riktigt ont att upptäcka det. Varje gång...
Ingen klarar av att ha en vänskapsrelation där de bara handlar om den ena vännen.
Nu vet jag att jag har oerhört svårt att öppna mej och prata om mej själv. Helt enkelt kanske för att jag aldrig har kunnat göra de.
Jag har alltid vart den stöttande, den som kommer med råd och ger stöd i alla lägen.
Till slut brakar de. Även för mej.
Och då de gjorde det, så visade det sig att jag inte hade nån att ringa eller gråta ut hos.
Då kanske de är tur att man på nåt sätt ändå är trygg i sig själv. Även fastän jag kanske inte har insett de.
Den här våren och sommaren har för mej vart den jobbigaste på väldigt länge. Frågan är hur många av mina "vänner " som vet de?
Som vet om alla gånger som jag har suttit på gräsmattan och bara gråtit. Alla gånger jag vaknat mtt i natten, och trott att jag håller på att få en hjärtinfarkt. Så lite som jag har sovit den här perioden så är de underligt att jag fortfarande är på benen. Jag är utåt sätt glad, för jag har en enorm stolthet, på gott o ont, men jag har panik på insidan.
Jag har hållit näsan över ytan, ensam har jag tagit mej någorlunda flytande genom de här.
Samtidigt har jag hela tiden hållit skenet uppe utåt. Men de hade inte krävts mer från någons sida än att fråga : Hur mår du egentligen.
Jag bygger mej sakta uppåt igen. JAg inser att jag inte räcker till för alla, men jag inser oxå att det även handlar om mej. Att även jag måste få finnas till, även i en vänrelation.
Det gör ont att upptäcka att de som man älskar så mycket inte tycker att jag räcker till då jag inte orkar vara tillgänglig. Jag behövde tiden för mej själv. Jobbigt att inse då de handlar framförallt om en vän som jag bryr mej så enormt mycket om.
Jag har inte orkat, jag har fullt upp med mej och min familj. Jag fixar inte att vara stark jämt. Och den person som jag trodde skulle förstå det visade sig vara den som stack.
Hursom. Jag har många fina vänner, och ni vet vilka ni är. Även fast jag tror att det bara är en av er som läser detta som vet hur jag egentligen mår. Och hon bor så långt bort att jag inte bara kan ligga på hennes soffa varje dag. Du vet vem du är, och jag älskar dej.
Ni andra vänner, er älskar jag oxå, och framförallt, Tack för att ni kommer, att ni bryr er och att ni förstår att jag inte tycker mindre om er för att jag inte orkar ringa eller komma. Men de vet ni om...
