Står bakom er
Då jag blev förälder var de ingen som talade om för mej hur otroligt mycket man kunde bli engagerad i en annan människa. Nu var ju jag i och för sig väldigt ung då jag fick mitt första barn.
Jag levde i tron att det inte var nåt som skulle kunna hända mina barn. Jag trodde att om jag bara gick först och banade vägen och blåste omkull alla faror så skulle allt ordna sig. För det var ju så jag trodde: Att vadå? att få barn och uppfostra dem är väl inga problem.
Ajajajaj va fel...
Det går att älska en annan person precis hur mycket som helst. Det går att älska alla sina barn exakt lika mycket och hjärtat blir större. Det är fantastiskt egentligen vilken förmåga vi människor har. Först har man fullt upp med att älska sig själv, och det är inte det lättaste. Sen kommer barnen. Och då kan man älska hur mycket som helst. Och dessa underbara varelser har jag fixat! Jag, som knappt klarar av mejsjälv...
Därför har jag så svårt att förstå de människor som är dumma mot mina barn. Jag kan inte fatta hur någon kan vilja vara dumma mot de vackraste människorna i mitt liv. Jag har svårt att ta hand om den känslan och jag skulle helt ärligt kunna göra väldigt många elaka saker tillbaka.
Jag, som förälder skulle skämmas om mina barn betedde sig som vissa av era gör emot mina barn.
Hur man kan nonchalera, ljuga, och stöta bort en annan person är för mej ofattbart.
Mitt hjärta brister då min älskade unge, mitt allt, mitt liv och min glädje, frågar mej varför hon aldrig blir tillfrågad då det händer något. Varför hon alltid kommer i sista hand.
JAg talar om för henne att de är inte henne det är fel på. Jag berättar för henne, att det är inte hon som kommer att stå ensam sen. Men hon är ensam nu.
Mitt hjärta blöder då jag ser, hör och märker hur hon mår. Hur hon alltid måste kolla om det finns någon annan, någon som hon litar på som ska komma, vara med då det händer något.
Hon är så van att aldrig ta något av vad hennes vänner lovar på allvar . För det har alltför många gånger visat sig att ingen av dem står för de dom säger.
Mina barn är de vackraste människor som finns. Och jag tycker inte om er för att ni gör allt vad ni kan för att släcka glöden i en av dem.
Jag förstår inte varför man inta bara kan låta bli? Vad är de som gör att man först frågar henne om nåt och sen låssas som att hon inte finns, eller att ni har glömt bort att ni frågat.
Jag önskar att ni skulle få se vad illa ni gör henne. JAg önskar att ni fick empati så att ni kan sätta er in i hennes sits. En dag, det är vad ni skulle orka.
JAg tycker synd om er. Jag tycker synd om dej, som gör så här. Dels för att jag tycker att ni är käslomässigt kalla.
Men jag tycker mest synd om er för atrt ni förlorar min vackra goa unika unge som vän.
Jag levde i tron att det inte var nåt som skulle kunna hända mina barn. Jag trodde att om jag bara gick först och banade vägen och blåste omkull alla faror så skulle allt ordna sig. För det var ju så jag trodde: Att vadå? att få barn och uppfostra dem är väl inga problem.
Ajajajaj va fel...
Det går att älska en annan person precis hur mycket som helst. Det går att älska alla sina barn exakt lika mycket och hjärtat blir större. Det är fantastiskt egentligen vilken förmåga vi människor har. Först har man fullt upp med att älska sig själv, och det är inte det lättaste. Sen kommer barnen. Och då kan man älska hur mycket som helst. Och dessa underbara varelser har jag fixat! Jag, som knappt klarar av mejsjälv...
Därför har jag så svårt att förstå de människor som är dumma mot mina barn. Jag kan inte fatta hur någon kan vilja vara dumma mot de vackraste människorna i mitt liv. Jag har svårt att ta hand om den känslan och jag skulle helt ärligt kunna göra väldigt många elaka saker tillbaka.
Jag, som förälder skulle skämmas om mina barn betedde sig som vissa av era gör emot mina barn.
Hur man kan nonchalera, ljuga, och stöta bort en annan person är för mej ofattbart.
Mitt hjärta brister då min älskade unge, mitt allt, mitt liv och min glädje, frågar mej varför hon aldrig blir tillfrågad då det händer något. Varför hon alltid kommer i sista hand.
JAg talar om för henne att de är inte henne det är fel på. Jag berättar för henne, att det är inte hon som kommer att stå ensam sen. Men hon är ensam nu.
Mitt hjärta blöder då jag ser, hör och märker hur hon mår. Hur hon alltid måste kolla om det finns någon annan, någon som hon litar på som ska komma, vara med då det händer något.
Hon är så van att aldrig ta något av vad hennes vänner lovar på allvar . För det har alltför många gånger visat sig att ingen av dem står för de dom säger.
Mina barn är de vackraste människor som finns. Och jag tycker inte om er för att ni gör allt vad ni kan för att släcka glöden i en av dem.
Jag förstår inte varför man inta bara kan låta bli? Vad är de som gör att man först frågar henne om nåt och sen låssas som att hon inte finns, eller att ni har glömt bort att ni frågat.
Jag önskar att ni skulle få se vad illa ni gör henne. JAg önskar att ni fick empati så att ni kan sätta er in i hennes sits. En dag, det är vad ni skulle orka.
JAg tycker synd om er. Jag tycker synd om dej, som gör så här. Dels för att jag tycker att ni är käslomässigt kalla.
Men jag tycker mest synd om er för atrt ni förlorar min vackra goa unika unge som vän.
Kommentarer
Postat av: Susanné liljefors
Aj vad det värker i mitt arma hjärta att läsa detta. Men oj vad det värmer i mitt varma hjärta när jag vet du är mamman. Stå på er, annars gör någon annan det. Oftast är det ju svartsjuka och avundsjuka som ligger bakom sånt beteende men det gör ju tyvärr inte saken bättre eller smärtan mindre. Hoppas allt löser sig. Jag vet dock att dina barn känner sig viktiga och värdefulla. Hur skulle dom kunna låta bli med en sån underbar och kärleksfull mamma. Stor krams på er alla .....
Trackback
