comsicomsa

Som vanligt då jag är lessen är de Lundell som spelas i öronen. De känns som att jag kan hitta nånslags tröst i de han sjunger.

Begrundar livet och hur bräckligt de är. Vi tar varandra för given, vi lever varje dag i slentrian, där vi inte tänker på att den minuten vi nyss upplevde kan vara den sista.
Döden är skrämmande. När den än kommer, oavsett vem den drabbar.
Jag tror inte att vi nånsin kommer att tycka att döden kommer lämpligt, oavsett om det är en äldre människa som dör. Jag har panik inför tanken att mina älskade föräldrar en dag kommer att gå.
Det här året har vart ett tungt år.
Min mamma förlorade sin mamma strax innan jul. Det är så jobbigt att se sin mamma gå sönder av sorg.
Cornelia och hennes vänner ska i helgen uppleva en av sina livs hitills största prövningar då de tillsammans ska spela och sjunga på en minneskonsert för en älskad vän. En flicka som dog i början av livet. De finns inte någon som kan förklara rättvisan, logiken eller meningen med att en flicka som precis har fyllt femton år ska behöva lämna livet. Hur hennes föräldrar och syskon och resten av släkten ska hitta ork att fortsätta förstår inte jag. Jag känner så mycket för er, med er. Och jag önskar att någon kunde förklara vad vitsen är med att först låta en flicka födas, ge kärlek och få uppleva en del av livet. Sedan ryckas bort från de som älskar henne.
Det är varje förälders mardröm att uppleva de, ingen av oss som inte varit med om de kan ens snudda vid tanken att förlora ett barn innan paniken infinner sig...
Ni ska veta, att ni gör de så bra, ni som i helgen spelar för er vän Olivia. Jag vet att det är jobbigt för er, så overkligt. Men jag vet oxå att i himlen sitter det en ängel med huvudet på sned och sjunger med.

I helgen gick min äldsta dotters småsyskons mamma bort.  Drygt förtio år  gammal lämnade hon tre barn och föräldrar o syskon efter sig. Jag ser ingen som helst logisk förklaring varför någon tycker att tre barn ska bli utan sin mamma. Varför deras trygghet, förebild och kärlek ska försvinna.  Jag fattar inte varför barnen, föräldrarna ska behöva ta faväl av sin mamma, sin dotter.


Jag är så rädd att mina föräldrar ska behöva uppleva att begrava nåt av sina barn. Jag är livrädd att det ska hända mina barn nåt. Mina älskade, vackra, goa underbara ungar.Min största mardröm är att jag ska behöva gå igenom det flera föräldrar gör varje år.
 
Mitt hjärta går sönder bara av tanken.

Jag menar att vi måste tänka på hur vi lever våra liv. Vi vet ju inte när de slutar som sagt.
Jag kommer att tänka på de varje dag. Varje dag kommer jag att vara glad över att mina barn och mina föräldrar är friska.

Vi måste nånstans stanna upp och se vad vi har omkring oss. Livet är inte självklart, långtifrån.
Det kan bli försent att säga:jag älskar dej.