Vart finns ni...?
Jag funderar återigen vart ni föräldrar finns...?
Är det så att man skaffar barn, och så fort som småbarnsåldern är över så kan man lägga allt ansvar åt sidan?
Eller är det så att ni inte orkar?
Jag vill inte tro att det är så att ni bara inte bryr er om det som händer era barn.
Detta inlägg handlar inte om mina barn. Det handlar om en flicka som jag bryr mig så mycket om.
En flicka,som tar seriöst på livet. Hon går i mellanstadiet, ska snart lämna barnåldern bakom sig och börja bli tonåring....
Ett liv som skulle vara så roligt.
Då jag var liten och gick i mellanstadiet lekte jag fortfarande. Vi var ett helt gäng som var ute, tillsammans och lekte burken, röda lyktan stopp, eller spelade fotboll o brännboll.
Visst, jag är 40 nu, och det var ju evigheter sedan... men definitionen barn har väl funnits jämt....?
Vilka är vi föräldrar som på något sätt har tillåtit våra barn att bli vuxna så fort?
Vilka är vi föräldrar som låter våra barn få rusa in i vuxenåldern utan att finnas bredvid?
Jag kan säga att jag inte är en sådan förälder som inte bryr mig. Jag kan, på fullaste allvar påstå att jag tycker själv att jag är en bra förälder.
Jag skulle aldrig någonsinn tillåta att mina barn uteslöt, mobbade, kastade glåpord, knuffade , eller beter sig illa mot någon. Barnen hos oss är uppväxta med den fostran att alla får vara med. Detta har gjort att då det kommer någon hem till oss så kan alla hänga med alla. Alltså, det spelar ingen roll hur gamla, vilket kön den har. Barnen tar hand om sina vänner.
Mina barn är fantastiska individer.
Och jag vet att de, alla fyra vet att de kan komma till mig, oavsett vad det gäller. Jag tror inte på utegångsförbud, hot,eller tjat. Barnen är uppfostrade att vara delaktiga i det som händer och de vet att deras kunskap, och deras värderingar räknas lika högt som de vuxnas.
De vet att man har lika mycket värde, vem man än är. Och alla är uppfostrade så att" Kom ihåg att vem som helst kan göra bort sig, och det är bara den som anser sig vara ofelbar som inte klarar av att ge någon en andra chans".
Det vet oxå att det inte kostar något alls att ge någon annan en kommentar. Däremot kan de ge så enormt mycket till den som får kommentaren.
De är de värderingar som jag har. Det finns alltid något som du kan ge till någon annan. Det räcker ofta bara med att säga att du bryr dig, och att du finns där.
Det är därför så jobbigt att höra hur barn kan bete sig som de gör. Jag har varit inne på det förr, hur viktigt jag tycker att det är att det har fått rätt redskap med sig hemifrån.
Jag tror nämligen att, om man redan på barnåldern lärt sig att trycka ner en annan människa så fattas det något i uppfostran.
VEM ÄR DU SOM TROR ATT DU ÄR SÅ MYCKET VÄRD ATT DU KAN TRYCKA NER NÅGON ANNAN???
Nu är det naturligtvis så att det är osäkra personer som vi pratar om. Individer som blir starkare i en grupp med andra lika osäkra.
Problemet är att ni skulle ha lärt er hemifrån att ni är värda precis lika mycket som den person som ni har valt att knäcka.
Att gå ihop, som grupp, oavsett om du är vuxen, eller barn är det absolut värsta man kan göra mot någon annan person. Det dom gör nu kommer att ge sår i själen hos en person för restan av dennes liv.
Ni kommer alltid vara de som gör att det gör ont att tänka tillbaka på skoltiden.
Samtidigt som det kommer att sätta djupa spår hos mobbare senare i livet också. Jag är fullständigt övertygad om att det sättet de agerar på nu som barn kommer att förstärkas senare i livet.
Det är där skolan ska komma in. Sätt in resurser där det behövs, och plocka bort dessa ungar ur skolan. Samarbeta med mobboffret, inte uteslut dem. Som det är i detta fall, är det så att även lärarna agerar väldigt lite.
Denna flicka som jag pratar om nu är en vacker, seriös och klipsk tjej. Hon har hjärtat på rätta stället, är duktig på den idrott hon håller på med och jätteambitiös i skolan.
Det räcker för att hon ska ha blivit utvald av de andra till att inte få vara med. Dessa har agerat så, att de medvetet har uteslutit henne ur den gemenskap som resten av klassen har. De har pratat ihop sig att frysa ut henne.
Detta är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på mig. Och detta får hon vara med om varje dag i skolan. Där hon ska vara trygg, och dit hennes föräldrar släpper henne, för de trodde att hon var säker där....
Jag fattar inte vart ni föräldrar finns...? Berättar inte era barn vad de sysslar med i skolan? Är det någon av era barn som kommit hem o sagt: Mamma, idag fortsatte vi att vara dumma mot.....
Talade du om för den att de beter sig fel, eller stoppar du huvudet i sanden för att det inte gäller ditt barn, det är inte den som blir mobbat.
Eller är det så att ditt barn inte säger något om det som händer i skolan????
Ok, är det så, då beklagar jag verkligen. Då har du misslyckats med ditt jobb. För då har ditt barn inte förtroende för dig!
JAg vet att jag inte har rott alla fyra av mina barn i land än, och att det säkerligen kommer att finnas de som blir förbannade över det som jag skriver, och tycka att det är skryt. Ja, det är skryt. För jag kan skryta om dem. De är de allra finaste, snällaste och trevligaste barn som du kan tänka dig. Det är inte mer än rätt att jag skryter om dem.
JAg kan på fullaste allvar säga att mina barn INTE är en mobbare- Kan du???
Pekar inte ut någon.
Först och främst vill jag säga att jag skriver mycket för min egen skull, för att jag en dag ska kunna titta tillbaka o komma ihåg. Att jag sedan valt att göra det offentligt kanske kommer att visa sig vara ödesdigert.
Hursom. Samhället idag ser ut, som jag har skrivit förr att man måste vara som alla andra för att synas. Det jag ifrågasätter är om man automatiskt är en bättre person för att man är som alla andra? Jag menar. För att man medvetet gör val där man väljer att stå på sidan, ibland, då det gäller saker som man som person inte ställer upp på. Räknas det som att man aldrig någonsin ska räknas då?
Vi vill väl alla lite till mans beskriva oss själva som starka individer. Att vi vill se oss som en sådan person som är unik. Att vi är en sån som vågar stå ensam.
Men hur många av oss vågar det egentligen?
Och frågan är om det är värt priset som man får betala.
Jag tänker inte hänga ut nån, tänker inte kasta skit på nån. Jag tänker inte heller peka med hela handen och tala om hur ruttet jag tycker att vissa beter sig.
Men jag tänker tala om att jag är så trött nu. Jag är så förbannat jävla skitless på flata människor som överhuvudtaget inte ser vad som händer.
Är det meningen att man som förälder ska känna en klump i magen varje dag för att man vet, eller anar att allt inte står rätt till? Är det meningen att man känner att man måste messa och kolla hur det går för ens barn då det befinner sig på skolan?
Hade jag ställt mejsjälv denna fråga för tio år sedan så hade jag svarat mejsjälv: Nej, självklart inte!
Men så ser det ut idag.
Jag slappnar inte av då de är i skolan. Det har hänt mer än tio gånger ¨på dessa år att en av dem har kommit hem med tårar i ögonen, långt innan skoldagen vart slut.
DET GÖR SÅ FÖRBANNAT ONT I MIG!!
Vem kan få bete sig så mot mina barn?
Ingen av dem är mobbad. Absolut inte. Men att vara utfryst, att inte räknas, eller att helt enkelt inte synas är i mina ögon nästan exakt lika illa.
Att aldrig räknas som självklar i gänget är nog så illa. Att aldrig bli tillfrågad då något händer. Att aldrig ha någon som ringer och frågar hur man mår.
Då är det jäkligt svårt att tänka att man är stark.
Är man så stark att man klarar av att hela tiden vara utanför?
Är man så stark som tonåring att man själv kan fråga "de i gänget" Om man får vara med.
Jag kan säga att om jag som vuxen, skulle va med om det mitt barn upplever så gott som dagligen, så skulle jag aldrig komma på tanken att fråga om jag fick vara md då det händer något.
Då skulle jag reagera precis som mitt barn och hellre svälja tårarna och stå på sidan.
Ska man behöva tigga för att få vara med någon gång?
Jag vet att mina barn är enormt duktiga och snälla individer. De är uppfostrade att vara ödmjuka.
Därför gör det mej så jävla arg då jag får höra att andra människor får dem att känna sig värdelösa och utanför.
Vem är det som tycker att de är så bra att de kan trycka ner mina barn?
Jag försöker hela tiden att peppa mina barn att de ska tro på sig själva. Jag berättar för dem att de är unika och fina och bra personer. Men hur ska jag kunna peppa en själ hos en tonåring som är så trasig?
Hos ett av mina barn som inte vill gå kvar i skolan.
Hos ett av mina barn som knappt orkar av att bli vuxen.
Kan någon tala om för mej!
Jag slår pannan blodig för mina barn varje dag. Jag har försökt att uppmärksamma skolan på hur det ser ut. Svaret jag har fått är typ"så illa är det väl inte" Kanske den ska försöka fråga om den får vara med?
Men jag skulle vilja se er den dagen då era barn befinner sig i samma sits.
För det är väl ändå så att det är precis lika lite fel på era barn som det är på mina?
