comsicomsa

Först och främst vill jag säga att jag skriver mycket för min egen skull, för att jag en dag ska kunna titta tillbaka o komma ihåg. Att jag sedan valt att göra det offentligt kanske kommer att visa sig vara ödesdigert.

Hursom. Samhället idag ser ut, som jag har skrivit förr att man måste vara som alla andra för att synas. Det jag ifrågasätter är om man automatiskt är en bättre person för att man är som alla andra? Jag menar. För att man medvetet gör val där man väljer att stå på sidan, ibland, då det gäller saker som man som person inte ställer upp på. Räknas det som att man aldrig någonsin ska räknas då?

Vi vill väl alla lite till mans beskriva oss själva som starka individer. Att vi vill se oss som en sådan person som är unik. Att vi är en sån som vågar stå ensam.
Men hur många av oss vågar det egentligen?

Och frågan är om det är värt priset som man får betala.


Jag tänker inte hänga ut nån, tänker inte kasta skit på nån. Jag tänker inte heller peka med hela handen och tala om hur ruttet jag tycker att vissa beter sig.

Men jag tänker tala om att jag är så trött nu. Jag är så förbannat jävla skitless på flata människor som överhuvudtaget inte ser vad som händer.
Är det meningen att man som förälder ska känna en klump i magen varje dag för att man vet, eller anar att allt inte står rätt till? Är det meningen att man känner att man måste messa och kolla hur det går för ens barn då det befinner sig på skolan?

Hade jag ställt mejsjälv denna fråga för tio år sedan så hade jag svarat mejsjälv: Nej, självklart inte!
Men så ser det ut idag.

Jag slappnar inte av då de är i skolan. Det har hänt mer än tio gånger ¨på dessa år att en av dem har kommit hem med tårar i ögonen, långt innan skoldagen vart slut.


DET GÖR SÅ FÖRBANNAT ONT I MIG!!

Vem kan få bete sig så mot mina barn?
Ingen av dem är mobbad. Absolut inte. Men att vara utfryst, att inte räknas, eller att helt enkelt inte synas är i mina ögon nästan exakt lika illa.

Att aldrig räknas som självklar i gänget är nog så illa. Att aldrig bli tillfrågad då något händer. Att aldrig ha någon som ringer och frågar hur man mår.

Då är det jäkligt svårt att tänka att man är stark.
Är man så stark att man klarar av att hela tiden vara utanför?
Är man så stark som tonåring att man själv kan fråga "de i gänget" Om man får vara med.
Jag kan säga att om jag som vuxen, skulle va med om det mitt barn upplever så gott som dagligen, så skulle jag aldrig komma på tanken att fråga om jag fick vara md då det händer något.

Då skulle jag reagera precis som mitt barn och hellre svälja tårarna och stå på sidan.

Ska man behöva tigga för att få vara med någon gång?

Jag vet att mina barn är enormt duktiga och snälla individer. De är uppfostrade att vara ödmjuka.
Därför gör det mej så jävla arg då jag får höra att andra människor får dem att känna sig värdelösa och utanför.
Vem är det som tycker att de är så bra att de kan trycka ner mina barn?

Jag försöker hela tiden att peppa mina barn att de ska tro på sig själva. Jag berättar för dem att de är unika och fina och bra personer. Men hur ska jag kunna peppa en själ hos en tonåring som är så trasig?
Hos ett av mina barn som inte vill gå kvar i skolan.
Hos ett av mina barn som knappt orkar av att bli vuxen.

Kan någon tala om för mej!

Jag slår pannan blodig för mina barn varje dag. Jag har försökt att uppmärksamma skolan på hur det ser ut. Svaret jag har fått är typ"så illa är det väl inte" Kanske den ska försöka fråga om den får vara med?

Men jag skulle vilja se er den dagen då era barn befinner sig i samma sits.
För det är väl ändå så att det är precis lika lite fel på era barn som det är på mina?