Vart finns ni...?
Jag funderar återigen vart ni föräldrar finns...?
Är det så att man skaffar barn, och så fort som småbarnsåldern är över så kan man lägga allt ansvar åt sidan?
Eller är det så att ni inte orkar?
Jag vill inte tro att det är så att ni bara inte bryr er om det som händer era barn.
Detta inlägg handlar inte om mina barn. Det handlar om en flicka som jag bryr mig så mycket om.
En flicka,som tar seriöst på livet. Hon går i mellanstadiet, ska snart lämna barnåldern bakom sig och börja bli tonåring....
Ett liv som skulle vara så roligt.
Då jag var liten och gick i mellanstadiet lekte jag fortfarande. Vi var ett helt gäng som var ute, tillsammans och lekte burken, röda lyktan stopp, eller spelade fotboll o brännboll.
Visst, jag är 40 nu, och det var ju evigheter sedan... men definitionen barn har väl funnits jämt....?
Vilka är vi föräldrar som på något sätt har tillåtit våra barn att bli vuxna så fort?
Vilka är vi föräldrar som låter våra barn få rusa in i vuxenåldern utan att finnas bredvid?
Jag kan säga att jag inte är en sådan förälder som inte bryr mig. Jag kan, på fullaste allvar påstå att jag tycker själv att jag är en bra förälder.
Jag skulle aldrig någonsinn tillåta att mina barn uteslöt, mobbade, kastade glåpord, knuffade , eller beter sig illa mot någon. Barnen hos oss är uppväxta med den fostran att alla får vara med. Detta har gjort att då det kommer någon hem till oss så kan alla hänga med alla. Alltså, det spelar ingen roll hur gamla, vilket kön den har. Barnen tar hand om sina vänner.
Mina barn är fantastiska individer.
Och jag vet att de, alla fyra vet att de kan komma till mig, oavsett vad det gäller. Jag tror inte på utegångsförbud, hot,eller tjat. Barnen är uppfostrade att vara delaktiga i det som händer och de vet att deras kunskap, och deras värderingar räknas lika högt som de vuxnas.
De vet att man har lika mycket värde, vem man än är. Och alla är uppfostrade så att" Kom ihåg att vem som helst kan göra bort sig, och det är bara den som anser sig vara ofelbar som inte klarar av att ge någon en andra chans".
Det vet oxå att det inte kostar något alls att ge någon annan en kommentar. Däremot kan de ge så enormt mycket till den som får kommentaren.
De är de värderingar som jag har. Det finns alltid något som du kan ge till någon annan. Det räcker ofta bara med att säga att du bryr dig, och att du finns där.
Det är därför så jobbigt att höra hur barn kan bete sig som de gör. Jag har varit inne på det förr, hur viktigt jag tycker att det är att det har fått rätt redskap med sig hemifrån.
Jag tror nämligen att, om man redan på barnåldern lärt sig att trycka ner en annan människa så fattas det något i uppfostran.
VEM ÄR DU SOM TROR ATT DU ÄR SÅ MYCKET VÄRD ATT DU KAN TRYCKA NER NÅGON ANNAN???
Nu är det naturligtvis så att det är osäkra personer som vi pratar om. Individer som blir starkare i en grupp med andra lika osäkra.
Problemet är att ni skulle ha lärt er hemifrån att ni är värda precis lika mycket som den person som ni har valt att knäcka.
Att gå ihop, som grupp, oavsett om du är vuxen, eller barn är det absolut värsta man kan göra mot någon annan person. Det dom gör nu kommer att ge sår i själen hos en person för restan av dennes liv.
Ni kommer alltid vara de som gör att det gör ont att tänka tillbaka på skoltiden.
Samtidigt som det kommer att sätta djupa spår hos mobbare senare i livet också. Jag är fullständigt övertygad om att det sättet de agerar på nu som barn kommer att förstärkas senare i livet.
Det är där skolan ska komma in. Sätt in resurser där det behövs, och plocka bort dessa ungar ur skolan. Samarbeta med mobboffret, inte uteslut dem. Som det är i detta fall, är det så att även lärarna agerar väldigt lite.
Denna flicka som jag pratar om nu är en vacker, seriös och klipsk tjej. Hon har hjärtat på rätta stället, är duktig på den idrott hon håller på med och jätteambitiös i skolan.
Det räcker för att hon ska ha blivit utvald av de andra till att inte få vara med. Dessa har agerat så, att de medvetet har uteslutit henne ur den gemenskap som resten av klassen har. De har pratat ihop sig att frysa ut henne.
Detta är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på mig. Och detta får hon vara med om varje dag i skolan. Där hon ska vara trygg, och dit hennes föräldrar släpper henne, för de trodde att hon var säker där....
Jag fattar inte vart ni föräldrar finns...? Berättar inte era barn vad de sysslar med i skolan? Är det någon av era barn som kommit hem o sagt: Mamma, idag fortsatte vi att vara dumma mot.....
Talade du om för den att de beter sig fel, eller stoppar du huvudet i sanden för att det inte gäller ditt barn, det är inte den som blir mobbat.
Eller är det så att ditt barn inte säger något om det som händer i skolan????
Ok, är det så, då beklagar jag verkligen. Då har du misslyckats med ditt jobb. För då har ditt barn inte förtroende för dig!
JAg vet att jag inte har rott alla fyra av mina barn i land än, och att det säkerligen kommer att finnas de som blir förbannade över det som jag skriver, och tycka att det är skryt. Ja, det är skryt. För jag kan skryta om dem. De är de allra finaste, snällaste och trevligaste barn som du kan tänka dig. Det är inte mer än rätt att jag skryter om dem.
JAg kan på fullaste allvar säga att mina barn INTE är en mobbare- Kan du???
Kommentarer
Postat av: Annis
Jag fick ett utbrott i kyrkan när den tf rektorn på Hedäng Birgitta Eriksson står och säger att problem är lösta vad det gäller den anmäla som blev till skolverket. Vilket skitsnack jag har själv en son som mått så dåligt senast året pga lärare och även elever. Hedängsskolan måste sluta blunda som de gjort all tid jag haft barn på mellanstadiet, jag är så glad att sista barnet nu går mot högstadiet och jag hoppas att jag under sommarlovet åter får se mitt glada barn igen.
Trackback
