If I should fall behind - Wait for me....
Vet inte vad som stressar mig mest. Glada människor som talar om det.
Eller människor som hela tiden talar om hur glada det är, bara för att det ska verka som att de är så lyckliga.
Jag är nog innerst inne en glad jävel. Men jag är inte glad alla dagar, och jag älskar inte livet alla dagar.
Jag är nog positiv innerst inne. Men jag är inte så positiv att jag älskar varje dag.
Jag tänker inte hymla om att jag tycker att livet är en lek, för det tycker jag inte. Jag vet att livet är en sak som måste ta oss igenom, med de förutsättningar vi har, och med de resurser som vi har fått med oss genom livet.
Jag vet inte om jag är en sån människa som drabbas av vårdepp, men jag tycker att det är drygt nu...
Visst jag tycker att det är superskönt att dte börjar bli vår, men det blir ju vår oavsett om jag gillar det eller inte.
Just nu vill jag vara ifred, jag vill vara för mig själv, jag vill sitta under min korkek och bara vara. Jag vill inte se lyckliga glada människor som älskar livet, som njuter varje dag, som nyfiket välkomnar varje ny dag med öppna ögon. OCH SOM MÅSTE TALA OM DET!
Jag antar att jag är glad att ni varje dag klarar av att känna att livet leker, att ni fångar dagen, och att ni bara njuter.
Fast jag har svårt att tro att ni känner så exakt varje dag...?
Jag menar, om alla jävlar skulle gåomkring och vara så satans lyckliga som ni vill framstå att vara, så skulle väl världen se lite annorlunda ut va?
Eller är ni som är så lyckliga helt handlingsförlamade?
I så fall är jag hellre lite nere emellanåt och samtidigt försöker förändra. Faktiskt.
Jag tror att ni människor som hela tiden säger att ni njuter av livet, lika mycket faktiskt innerst inne är trött på skiten ibland ni med.
Fast ni inte vågar erkänna det. Jag vet inte, men jag ser det som en svaghet. Att inte våga erkänna då man nått botten, menar jag. Jag anser att det gör mig starkare som person, att erkänna att jag mår skit just nu. Jag kommer snart att vara glad igen, det vet jag ju. Jag rår inte för att jag tycker att ni är töntiga. Alla ni som måste tala om att ni mår lika bra varje dag, för att ingen annan ska förstå att ni inte gör det. Lite som... "Jag är inte alkoholist, jag dricker sprit varje dag bara för att jag tycker att det är gott. "
Jag kan säga att just nu mår jag som ett urskitet äpple,som ett avloppsrör som är för trångt, som en totalt värdelös liten patetisk liten jävla harskit.
Faktiskt.
Jag vill inte ha er sympati, jag tycker att det kan vara ganska skönt att känna att livet är en prövning ibland,
det får mig att inse att jag trots allt är en stark jävel, innerst inne.
Jag är snart på topp igen. Ha tålamod med mig tills dess.
F Ö R L Å T
" Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna"
Eller människor som hela tiden talar om hur glada det är, bara för att det ska verka som att de är så lyckliga.
Jag är nog innerst inne en glad jävel. Men jag är inte glad alla dagar, och jag älskar inte livet alla dagar.
Jag är nog positiv innerst inne. Men jag är inte så positiv att jag älskar varje dag.
Jag tänker inte hymla om att jag tycker att livet är en lek, för det tycker jag inte. Jag vet att livet är en sak som måste ta oss igenom, med de förutsättningar vi har, och med de resurser som vi har fått med oss genom livet.
Jag vet inte om jag är en sån människa som drabbas av vårdepp, men jag tycker att det är drygt nu...
Visst jag tycker att det är superskönt att dte börjar bli vår, men det blir ju vår oavsett om jag gillar det eller inte.
Just nu vill jag vara ifred, jag vill vara för mig själv, jag vill sitta under min korkek och bara vara. Jag vill inte se lyckliga glada människor som älskar livet, som njuter varje dag, som nyfiket välkomnar varje ny dag med öppna ögon. OCH SOM MÅSTE TALA OM DET!
Jag antar att jag är glad att ni varje dag klarar av att känna att livet leker, att ni fångar dagen, och att ni bara njuter.
Fast jag har svårt att tro att ni känner så exakt varje dag...?
Jag menar, om alla jävlar skulle gåomkring och vara så satans lyckliga som ni vill framstå att vara, så skulle väl världen se lite annorlunda ut va?
Eller är ni som är så lyckliga helt handlingsförlamade?
I så fall är jag hellre lite nere emellanåt och samtidigt försöker förändra. Faktiskt.
Jag tror att ni människor som hela tiden säger att ni njuter av livet, lika mycket faktiskt innerst inne är trött på skiten ibland ni med.
Fast ni inte vågar erkänna det. Jag vet inte, men jag ser det som en svaghet. Att inte våga erkänna då man nått botten, menar jag. Jag anser att det gör mig starkare som person, att erkänna att jag mår skit just nu. Jag kommer snart att vara glad igen, det vet jag ju. Jag rår inte för att jag tycker att ni är töntiga. Alla ni som måste tala om att ni mår lika bra varje dag, för att ingen annan ska förstå att ni inte gör det. Lite som... "Jag är inte alkoholist, jag dricker sprit varje dag bara för att jag tycker att det är gott. "
Jag kan säga att just nu mår jag som ett urskitet äpple,som ett avloppsrör som är för trångt, som en totalt värdelös liten patetisk liten jävla harskit.
Faktiskt.
Jag vill inte ha er sympati, jag tycker att det kan vara ganska skönt att känna att livet är en prövning ibland,
det får mig att inse att jag trots allt är en stark jävel, innerst inne.
Jag är snart på topp igen. Ha tålamod med mig tills dess.
F Ö R L Å T
" Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna"
Kommentarer
Trackback
