comsicomsa

Det fanns en man.
 Mannen bodde ensam, han gjorde inte mycket väsen av sig.
Han älskade musik. Han har spelat musik nästan lika länge som han har levat. Mannen älskade jazz.
Han spelade flera instrument själv. Han hade dålig syn. Till slut såg han så dåligt, han slutade höra fåglarna kvittra. Han kunde inte lyssna på sin älskade musik lika mycket som då han klarade av att sätta på den själv.
Den mannen slutade spela. Han kunde inte längre göra det som han älskade mest av allt. Då man förlorar både synen och hörseln och musik är det man lever för, har man inte så mycket att välja på.

Han störde inte någon, han levde ett tillbakadraget liv, nöjd med det eller inte, sån var han.
Den mannen kände jag. Jag fick äran att som liten sitta bredvid honom och lyssna på då han spelade. Han tyckte om mig, jag tyckte om honom.
Han finns i mitt hjärta, kommer att leva där så länge jag gör det. Han, farbrorn som var tystlåten ibland, och som sjöng och spelade ofta då jag träffade honom.

Livet går sin egen väg, jag är inte närmast anhörig, och senast jag träffade honom pigg var för två år sedan.
Då var han med på min mormors begravning. Då sa han till mig att han räknat med att gå före.
Så ville inte livet.

Var ner ett par vändor till sjukhuset och senare servicehuset för att hälsa på honom. Då fanns kroppen, men hans inre hade redan börjat gå...

Jag vill bara säga tack.
Tack Sture för att du fanns. Tack för att du förde in musiken till vårt liv, och till mina barn, jag vill tro att de ärvt sin begåvning från dig.

Tack Sture för att du fanns för min mormor, jag vet att du betydde så mycket för henne, och att ni växt upp som syskon.
Vad livet har gjort med dig och vad du har varit med om vet inte jag.
Jag vill säga tack, gamle man för att jag fick komma till din begravning idag.
Vila i frid.... Och se till att jazza järnet för de där uppe nu....
.... Och hälsa till min mormor, det hann inte jag.