Den fan som uppfann glassbilen ska jag ta hand om!
Idag hände det igen. Återigen en tung dag i min sexårings liv. En fruktansvärd händelse som min dotter kommer att få men för.
Den satans glassbilen kom....
Vi bor på en återvändsgränd för glassbilen. När vi flyttade hit bad jag glassbilen göra om sin rutt, och att istället för att vända nere vid postlådorna, åka upp tvåhundra meter och göra det på gården.
Detta tyckte jag lät som ett oerhört smart drag. Då. Då min dotter knappt uppfattade den signalen från helvetesbilen. Jag var i och för sig även då lat, och tänkte att det var smidigare för mig att slippa gå 200 meter för att köpa glass.
Hursom, idag kom den. Och den singnalen som den använder väcker ju döda. Eller i alla fall döda med glassberoende.
Thelise satt i soffan, där hon landat efter en heldag på badhuset. Helt slut var hon. Rödögd och gäspandes satt hon och spelade nintendo.
Då kom den! Ungen flög upp, det tog 0.5 sekunder för henne att uppfatta att dne kom, rusa ut i hallen, öppnat dörren och vråla på mig :
Mamma, nu kommer den, nu kommer den, jag ska köpa glass. Jag vill ha glasspinnar!
Jag stängde snabbt dörren och sa: Jag har inga pengar hemma till glass nu. Jag kan inte.
Hon vrålar: Jag har pengar i mina grisar. Jag kontrar, men de ska ju du ha sen. Inte ska du äta upp dem.
Det slutar med att jag tar med mig jäntan in på toa, sätter henne på toalocket, pratar med min snällaste röst: Vi har glass i frysen, tre förpackningar, jag kan göra chokladsås.
Hon svarar, desperat, med tårar rinnandes ner för kinderna: Meen jag vill ju verkligen handla av glassbilen. JAg vill!
Tänk er detta: På toalocket sitter en sexåring, gråter så hon hickar, tårarna droppar ner på magen. Framför henne på huk sitter jag, pedagogiskt pratande med henne: Glass i tallrik är mycket godare, vi har inte plats i frysen, vi kan inte köpa glass varje gång, jag har inga pengar hemma osv.
Hon tittar på mig och svarar: Det här är den värsta dagen i mitt liv. Först så glad för att jag fick bada, sen får jag inte ens köpa glass. Sen fortsätter hon: Jag vet att glassbilen kommer hit bara för att retas med mig, för att min mage ska skrika: Jag döööör om jag inte får glass. Detta är fruktansvärt, jag kommer verkligen att gå under! Mamma, jag kommer inte att klara mig utan. JAg vet att jag behöver glass för att jag ska orka. Detta är så fruktansvärt orättvist mamma, jag känner att jag håller på att bryta ihop.
Då gör jag det, bryter ihop. Jag skrattar åt hennes dramaqueen skådespel så jag dör. Jag skrattar så jag skakar. Det gör ju inte saken bättre om jag säger så.
Då tittar hon på mig och säger: Sluta skratta, det är verkligen INTE roligt mamma. Mitt liv rasar och du skrattar!!
Fick henne tillslut till att bli lugn och hon glömde av det hela.
Var senare in på affären en supersnabbis och köpte en liten palingchoklad till henne.
Gav den till henne då jag kom hem.
Hon säger : Tack.... Men de pengarna hade du kunnat lägga på något vettigt i stället. Som glass!!
Som sagt, den ungen är inte den lättaste att ha och göra med.
Den satans glassbilen kom....
Vi bor på en återvändsgränd för glassbilen. När vi flyttade hit bad jag glassbilen göra om sin rutt, och att istället för att vända nere vid postlådorna, åka upp tvåhundra meter och göra det på gården.
Detta tyckte jag lät som ett oerhört smart drag. Då. Då min dotter knappt uppfattade den signalen från helvetesbilen. Jag var i och för sig även då lat, och tänkte att det var smidigare för mig att slippa gå 200 meter för att köpa glass.
Hursom, idag kom den. Och den singnalen som den använder väcker ju döda. Eller i alla fall döda med glassberoende.
Thelise satt i soffan, där hon landat efter en heldag på badhuset. Helt slut var hon. Rödögd och gäspandes satt hon och spelade nintendo.
Då kom den! Ungen flög upp, det tog 0.5 sekunder för henne att uppfatta att dne kom, rusa ut i hallen, öppnat dörren och vråla på mig :
Mamma, nu kommer den, nu kommer den, jag ska köpa glass. Jag vill ha glasspinnar!
Jag stängde snabbt dörren och sa: Jag har inga pengar hemma till glass nu. Jag kan inte.
Hon vrålar: Jag har pengar i mina grisar. Jag kontrar, men de ska ju du ha sen. Inte ska du äta upp dem.
Det slutar med att jag tar med mig jäntan in på toa, sätter henne på toalocket, pratar med min snällaste röst: Vi har glass i frysen, tre förpackningar, jag kan göra chokladsås.
Hon svarar, desperat, med tårar rinnandes ner för kinderna: Meen jag vill ju verkligen handla av glassbilen. JAg vill!
Tänk er detta: På toalocket sitter en sexåring, gråter så hon hickar, tårarna droppar ner på magen. Framför henne på huk sitter jag, pedagogiskt pratande med henne: Glass i tallrik är mycket godare, vi har inte plats i frysen, vi kan inte köpa glass varje gång, jag har inga pengar hemma osv.
Hon tittar på mig och svarar: Det här är den värsta dagen i mitt liv. Först så glad för att jag fick bada, sen får jag inte ens köpa glass. Sen fortsätter hon: Jag vet att glassbilen kommer hit bara för att retas med mig, för att min mage ska skrika: Jag döööör om jag inte får glass. Detta är fruktansvärt, jag kommer verkligen att gå under! Mamma, jag kommer inte att klara mig utan. JAg vet att jag behöver glass för att jag ska orka. Detta är så fruktansvärt orättvist mamma, jag känner att jag håller på att bryta ihop.
Då gör jag det, bryter ihop. Jag skrattar åt hennes dramaqueen skådespel så jag dör. Jag skrattar så jag skakar. Det gör ju inte saken bättre om jag säger så.
Då tittar hon på mig och säger: Sluta skratta, det är verkligen INTE roligt mamma. Mitt liv rasar och du skrattar!!
Fick henne tillslut till att bli lugn och hon glömde av det hela.
Var senare in på affären en supersnabbis och köpte en liten palingchoklad till henne.
Gav den till henne då jag kom hem.
Hon säger : Tack.... Men de pengarna hade du kunnat lägga på något vettigt i stället. Som glass!!
Som sagt, den ungen är inte den lättaste att ha och göra med.
Kommentarer
Postat av: Lina sjöberg
Hahahaha :) hon är ju så go :)
Trackback
