Om nån annan faller.... Blir det lättare för dig?
Detta är min blogg, jag skriver i den vad jag vill.... Och om vad jag vill. När jag sedan länkar den vidare är det ju egentligen inte för att få uppmärksamhet, utan mer för att jag vet att det finns dom som vill läsa. Det finns dom som bryr sig.
"Jag är en annan än du tror, och den du tror jag är... Det är din affär"
Jag framstår i mångas ögon som stark, och alltid med humöret på topp.
Men jag mår skit just nu.
Allt, precis allt i mitt liv är upp och ner.
Jag ska räcka till, överallt och till alla. Jag ska alltid ha tid att lyssna. Alltid komma med goda råd. Alltid peppa. Alltid, alltid, alltid finnas där.
Och visst. Jag är sådan egentligen. Men inte just nu.
Jag orkar inte.
Jag orkar just nu inte ens vara migsjälv. Jag tycker inte om mig. Det problemet har jag i perioder, och just nu har jag tappat bort mig. Jag vet inte alls vart jag är, och det skrämmer mig.
Jag har försökt, på alla håll att räcka till, underlätta, ställa upp och vara stöd. Detta är ju mitt stora problem, att jag vill alla väl, och skulle kunna göra vadsom helst för någon som har det svårt.
Men vart finns mitt stöd då jag behöver det?
Vem tar emot mig när jag faller?
Jag vet att jag inte pratar om mig och mina problem, helt enkelt för att jag inte tycker att det inte är lika stora, betydelsefulla problem som en del andra har.
Just nu visar det sig så att jag har panik i kroppen. Då jag lägger mig på kvällen så rusar blodet i min kropp så att det susar i öronen.
Då jag väl somnar så sover jag ett par timmar. Sedan vaknar jag med ett ryck. Ofta så tror jag att det har hänt nåt, eftersom att jag vaknar med en hög puls och hjärtat slår som om jag skulle ha sprungit ett maratonlopp. Jag är livrädd. Samtidigt så känns det som att det sitter en hundrakilos klump på mitt bröst....
Jag vet så väl att det är panikångest. Jag kan förstå vad det beror på. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det.
Jag som alltid ger alla såna bra råd, som alltid har ett ord på vägen... Jag har ingen hjälp till mig.
Jag låter migsjälv bara dö ut.
Jag är väldigt duktig på att tala om för andra vad de betyder, vilka fina personer de är.
MEn jag ser inte migsjälv där alls. Jag har någonstans under mitt liv glömt bort mig. Har alltid satt migsjälv i sista hand... Jag har gått vilse, och såna här stunder orkar jag inte ens leta rätt på mig. Och jag har ingen som kan hjälpa mig att leta heller....
Jag slåss varje dag med änglar och demoner, och medans jag städigt kämpar denna strid så ska jag fortfarande vara och fungera. Just nu är det inget som är som det ska.
Jag står inför ett enormt vägskäl.... På alla plan.
Skulle ge vadsomhelst för att ha en hjälpande hand nu.. Nån som kom till mig och talade om om för mig att, nu, jag finns här. På samma sätt som du funnits för mig.
Jag gråter stora delar av dagen. Jag kan inte direkt sätta ord på varför exakt. Ken de bero på att jag är ledsen, är arg, värdelös, glad, eller för att jag i kroppen mår skit???
Jag skriver som sagt inte det här för att du ska känna att du inte är uppskattad, för det är du. De flesta som finns i mitt liv, gör ju det för att jag vill ha er där. Men vill du ha mig där?
Förstår du hur jag mår?
Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte svarar på sms. för att jag glömmer bort, för att jag inte hör av mig.
Den som förstår varför, och som accepterar min ursäkt betyder jag nåt.
För er andra så kan jag bara säga låt bli mig då, den dagen ni behöver hjälp och stöttning.
Snälla, tröttna inte på att höra av er. Jag uppskattar varje ord som jag får höra.
Tack för att du läser för att du bryr dig.
" Du kan komma om du vill, eller stanna kvar. Men om du kommer... Ta då med dig all kärlek du har"
Jag älskar er : Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise. Tack för att ni finns och för att ni bara är världens bästa.
Och Lena. min tvilling, min själsvän. Jag älskar dig. Utan dig hade jag ramlat ner längre ändå.
"Jag är en annan än du tror, och den du tror jag är... Det är din affär"
Jag framstår i mångas ögon som stark, och alltid med humöret på topp.
Men jag mår skit just nu.
Allt, precis allt i mitt liv är upp och ner.
Jag ska räcka till, överallt och till alla. Jag ska alltid ha tid att lyssna. Alltid komma med goda råd. Alltid peppa. Alltid, alltid, alltid finnas där.
Och visst. Jag är sådan egentligen. Men inte just nu.
Jag orkar inte.
Jag orkar just nu inte ens vara migsjälv. Jag tycker inte om mig. Det problemet har jag i perioder, och just nu har jag tappat bort mig. Jag vet inte alls vart jag är, och det skrämmer mig.
Jag har försökt, på alla håll att räcka till, underlätta, ställa upp och vara stöd. Detta är ju mitt stora problem, att jag vill alla väl, och skulle kunna göra vadsom helst för någon som har det svårt.
Men vart finns mitt stöd då jag behöver det?
Vem tar emot mig när jag faller?
Jag vet att jag inte pratar om mig och mina problem, helt enkelt för att jag inte tycker att det inte är lika stora, betydelsefulla problem som en del andra har.
Just nu visar det sig så att jag har panik i kroppen. Då jag lägger mig på kvällen så rusar blodet i min kropp så att det susar i öronen.
Då jag väl somnar så sover jag ett par timmar. Sedan vaknar jag med ett ryck. Ofta så tror jag att det har hänt nåt, eftersom att jag vaknar med en hög puls och hjärtat slår som om jag skulle ha sprungit ett maratonlopp. Jag är livrädd. Samtidigt så känns det som att det sitter en hundrakilos klump på mitt bröst....
Jag vet så väl att det är panikångest. Jag kan förstå vad det beror på. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det.
Jag som alltid ger alla såna bra råd, som alltid har ett ord på vägen... Jag har ingen hjälp till mig.
Jag låter migsjälv bara dö ut.
Jag är väldigt duktig på att tala om för andra vad de betyder, vilka fina personer de är.
MEn jag ser inte migsjälv där alls. Jag har någonstans under mitt liv glömt bort mig. Har alltid satt migsjälv i sista hand... Jag har gått vilse, och såna här stunder orkar jag inte ens leta rätt på mig. Och jag har ingen som kan hjälpa mig att leta heller....
Jag slåss varje dag med änglar och demoner, och medans jag städigt kämpar denna strid så ska jag fortfarande vara och fungera. Just nu är det inget som är som det ska.
Jag står inför ett enormt vägskäl.... På alla plan.
Skulle ge vadsomhelst för att ha en hjälpande hand nu.. Nån som kom till mig och talade om om för mig att, nu, jag finns här. På samma sätt som du funnits för mig.
Jag gråter stora delar av dagen. Jag kan inte direkt sätta ord på varför exakt. Ken de bero på att jag är ledsen, är arg, värdelös, glad, eller för att jag i kroppen mår skit???
Jag skriver som sagt inte det här för att du ska känna att du inte är uppskattad, för det är du. De flesta som finns i mitt liv, gör ju det för att jag vill ha er där. Men vill du ha mig där?
Förstår du hur jag mår?
Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte svarar på sms. för att jag glömmer bort, för att jag inte hör av mig.
Den som förstår varför, och som accepterar min ursäkt betyder jag nåt.
För er andra så kan jag bara säga låt bli mig då, den dagen ni behöver hjälp och stöttning.
Snälla, tröttna inte på att höra av er. Jag uppskattar varje ord som jag får höra.
Tack för att du läser för att du bryr dig.
" Du kan komma om du vill, eller stanna kvar. Men om du kommer... Ta då med dig all kärlek du har"
Jag älskar er : Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise. Tack för att ni finns och för att ni bara är världens bästa.
Och Lena. min tvilling, min själsvän. Jag älskar dig. Utan dig hade jag ramlat ner längre ändå.
Kommentarer
Postat av: Diana
Finns alltid <3
Trackback
