Om nån annan faller.... Blir det lättare för dig?
Detta är min blogg, jag skriver i den vad jag vill.... Och om vad jag vill. När jag sedan länkar den vidare är det ju egentligen inte för att få uppmärksamhet, utan mer för att jag vet att det finns dom som vill läsa. Det finns dom som bryr sig.
"Jag är en annan än du tror, och den du tror jag är... Det är din affär"
Jag framstår i mångas ögon som stark, och alltid med humöret på topp.
Men jag mår skit just nu.
Allt, precis allt i mitt liv är upp och ner.
Jag ska räcka till, överallt och till alla. Jag ska alltid ha tid att lyssna. Alltid komma med goda råd. Alltid peppa. Alltid, alltid, alltid finnas där.
Och visst. Jag är sådan egentligen. Men inte just nu.
Jag orkar inte.
Jag orkar just nu inte ens vara migsjälv. Jag tycker inte om mig. Det problemet har jag i perioder, och just nu har jag tappat bort mig. Jag vet inte alls vart jag är, och det skrämmer mig.
Jag har försökt, på alla håll att räcka till, underlätta, ställa upp och vara stöd. Detta är ju mitt stora problem, att jag vill alla väl, och skulle kunna göra vadsom helst för någon som har det svårt.
Men vart finns mitt stöd då jag behöver det?
Vem tar emot mig när jag faller?
Jag vet att jag inte pratar om mig och mina problem, helt enkelt för att jag inte tycker att det inte är lika stora, betydelsefulla problem som en del andra har.
Just nu visar det sig så att jag har panik i kroppen. Då jag lägger mig på kvällen så rusar blodet i min kropp så att det susar i öronen.
Då jag väl somnar så sover jag ett par timmar. Sedan vaknar jag med ett ryck. Ofta så tror jag att det har hänt nåt, eftersom att jag vaknar med en hög puls och hjärtat slår som om jag skulle ha sprungit ett maratonlopp. Jag är livrädd. Samtidigt så känns det som att det sitter en hundrakilos klump på mitt bröst....
Jag vet så väl att det är panikångest. Jag kan förstå vad det beror på. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det.
Jag som alltid ger alla såna bra råd, som alltid har ett ord på vägen... Jag har ingen hjälp till mig.
Jag låter migsjälv bara dö ut.
Jag är väldigt duktig på att tala om för andra vad de betyder, vilka fina personer de är.
MEn jag ser inte migsjälv där alls. Jag har någonstans under mitt liv glömt bort mig. Har alltid satt migsjälv i sista hand... Jag har gått vilse, och såna här stunder orkar jag inte ens leta rätt på mig. Och jag har ingen som kan hjälpa mig att leta heller....
Jag slåss varje dag med änglar och demoner, och medans jag städigt kämpar denna strid så ska jag fortfarande vara och fungera. Just nu är det inget som är som det ska.
Jag står inför ett enormt vägskäl.... På alla plan.
Skulle ge vadsomhelst för att ha en hjälpande hand nu.. Nån som kom till mig och talade om om för mig att, nu, jag finns här. På samma sätt som du funnits för mig.
Jag gråter stora delar av dagen. Jag kan inte direkt sätta ord på varför exakt. Ken de bero på att jag är ledsen, är arg, värdelös, glad, eller för att jag i kroppen mår skit???
Jag skriver som sagt inte det här för att du ska känna att du inte är uppskattad, för det är du. De flesta som finns i mitt liv, gör ju det för att jag vill ha er där. Men vill du ha mig där?
Förstår du hur jag mår?
Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte svarar på sms. för att jag glömmer bort, för att jag inte hör av mig.
Den som förstår varför, och som accepterar min ursäkt betyder jag nåt.
För er andra så kan jag bara säga låt bli mig då, den dagen ni behöver hjälp och stöttning.
Snälla, tröttna inte på att höra av er. Jag uppskattar varje ord som jag får höra.
Tack för att du läser för att du bryr dig.
" Du kan komma om du vill, eller stanna kvar. Men om du kommer... Ta då med dig all kärlek du har"
Jag älskar er : Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise. Tack för att ni finns och för att ni bara är världens bästa.
Och Lena. min tvilling, min själsvän. Jag älskar dig. Utan dig hade jag ramlat ner längre ändå.
"Jag är en annan än du tror, och den du tror jag är... Det är din affär"
Jag framstår i mångas ögon som stark, och alltid med humöret på topp.
Men jag mår skit just nu.
Allt, precis allt i mitt liv är upp och ner.
Jag ska räcka till, överallt och till alla. Jag ska alltid ha tid att lyssna. Alltid komma med goda råd. Alltid peppa. Alltid, alltid, alltid finnas där.
Och visst. Jag är sådan egentligen. Men inte just nu.
Jag orkar inte.
Jag orkar just nu inte ens vara migsjälv. Jag tycker inte om mig. Det problemet har jag i perioder, och just nu har jag tappat bort mig. Jag vet inte alls vart jag är, och det skrämmer mig.
Jag har försökt, på alla håll att räcka till, underlätta, ställa upp och vara stöd. Detta är ju mitt stora problem, att jag vill alla väl, och skulle kunna göra vadsom helst för någon som har det svårt.
Men vart finns mitt stöd då jag behöver det?
Vem tar emot mig när jag faller?
Jag vet att jag inte pratar om mig och mina problem, helt enkelt för att jag inte tycker att det inte är lika stora, betydelsefulla problem som en del andra har.
Just nu visar det sig så att jag har panik i kroppen. Då jag lägger mig på kvällen så rusar blodet i min kropp så att det susar i öronen.
Då jag väl somnar så sover jag ett par timmar. Sedan vaknar jag med ett ryck. Ofta så tror jag att det har hänt nåt, eftersom att jag vaknar med en hög puls och hjärtat slår som om jag skulle ha sprungit ett maratonlopp. Jag är livrädd. Samtidigt så känns det som att det sitter en hundrakilos klump på mitt bröst....
Jag vet så väl att det är panikångest. Jag kan förstå vad det beror på. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det.
Jag som alltid ger alla såna bra råd, som alltid har ett ord på vägen... Jag har ingen hjälp till mig.
Jag låter migsjälv bara dö ut.
Jag är väldigt duktig på att tala om för andra vad de betyder, vilka fina personer de är.
MEn jag ser inte migsjälv där alls. Jag har någonstans under mitt liv glömt bort mig. Har alltid satt migsjälv i sista hand... Jag har gått vilse, och såna här stunder orkar jag inte ens leta rätt på mig. Och jag har ingen som kan hjälpa mig att leta heller....
Jag slåss varje dag med änglar och demoner, och medans jag städigt kämpar denna strid så ska jag fortfarande vara och fungera. Just nu är det inget som är som det ska.
Jag står inför ett enormt vägskäl.... På alla plan.
Skulle ge vadsomhelst för att ha en hjälpande hand nu.. Nån som kom till mig och talade om om för mig att, nu, jag finns här. På samma sätt som du funnits för mig.
Jag gråter stora delar av dagen. Jag kan inte direkt sätta ord på varför exakt. Ken de bero på att jag är ledsen, är arg, värdelös, glad, eller för att jag i kroppen mår skit???
Jag skriver som sagt inte det här för att du ska känna att du inte är uppskattad, för det är du. De flesta som finns i mitt liv, gör ju det för att jag vill ha er där. Men vill du ha mig där?
Förstår du hur jag mår?
Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte svarar på sms. för att jag glömmer bort, för att jag inte hör av mig.
Den som förstår varför, och som accepterar min ursäkt betyder jag nåt.
För er andra så kan jag bara säga låt bli mig då, den dagen ni behöver hjälp och stöttning.
Snälla, tröttna inte på att höra av er. Jag uppskattar varje ord som jag får höra.
Tack för att du läser för att du bryr dig.
" Du kan komma om du vill, eller stanna kvar. Men om du kommer... Ta då med dig all kärlek du har"
Jag älskar er : Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise. Tack för att ni finns och för att ni bara är världens bästa.
Och Lena. min tvilling, min själsvän. Jag älskar dig. Utan dig hade jag ramlat ner längre ändå.
Mina fyra stoltheter
Det finns dagar, nuförtiden är de ofta, som jag har tvivlat på vad jag har lyckats åstadkomma med mitt liv. Av allt som jag drömde om då jag var tolv är det få saker som har slagit in.
Jag vet inte många saker som jag kan peka på och säga: Jävlar Ulrika vad du har lyckats bra med det där. Jag har svårt att se det som är bra i det som jag gör. Jag är duktig på att tala om för andra vad bra de är, men ser mig själv med helt andra ögon.
Utom en sak....
Det finns Fyra saker som jag kan tala om att jag har gjort förbannat bra.
De heter Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise.
Dessa fyra fantastiska barn som har gjort att jag fattar att jag faktiskt kan något. Alla mina värderingar, åsikter och tankesätt är faktiskt helt ok. För med dessa i grunden har mina barn blivit helt enorma.
Mina barn, som på något vis är en fortsättning av mig själv. En fortsättning som är så fin så jag inte fattar det själv.
Jag måste ha gjort något bra, eftersom att ni får finnas i mitt liv.
Nu vet jag ju att jag bara har givit er förutsättningarna till att bli de vackra, fina människor som ni är. Resten har ni åstadkommit själva.
Elin, äldst, kortast och först. Alltid enormt beundrad av sina syskon. Det finns ingen som har ett hjärta som hon. Handlar kläder, presenter, skriver lappar, brev och påminnelser till sina syskon att hon finns där och att hon älskar dem. Ställer upp på dem, trots att hon bor 40 mil bort så hålle rhon sig konstant uppdaterad hur det går för sina småsyskon. Hon har Thelise hos sig en vecka i taget för att hon vill umgås.
Jag har aldrig någonsin varit med om att mina barn har bråkat, eller rykt ihop så som man kan förvänta sig att syskon ska göra. Visst har de drygat på varandra, men det är sällan det har varit allvar bakom.
Det är oftare det händer att de bara ligger död o kollar på film ihop.
Elin uppfostrar sin lillebror allt hon kan till att han ska bli en bra kille :)
Elin och Cornelia är , trots att det är sex år mellan dem, bästa vänner. De umgås så mycket de kan, och Elin ringer ofta och bjuder upp sin lillasyster till sig bara för att hon längtar. Mycket fnitter blir de... och många klädesplagg som ska delas...
Cornelia, min 16 åring som ska börja gymnasiet. Hon har sommarlov nu, och ska jobba 4 veckor på det. Varje natt då jag jobbar, ställer hon klockan, kliver upp och väcker sin lillasyster. Då jag kommer hem halv åtta på morgonen är Thelise tvättad o påklädd. Hon har borstat tänderna på henne, och hon har borstat håret. Jag behöver bara hämta upp en färdig femåring.
Vilken 16 åring skulle göra det utan gnäll?? Vilken 16 åring skulle göra det frivilligt?
Hon skulle kunna göra vad som helst mot den som sårar hennes lillebror. Gud nåde den flicka som krossar hans hjärta. Och hon är den som lär sin lillasyster att göra de fulaste grimarserna som finns. Hon ser upp till sin storasyster och beundrar allt hon gör.
Sebastian, min älskade prins. Det finns en som han. Killen som duschar, borstar tänder och läser sagor för sin lilla syster. Han är den som ofta lägger henne, trots att hon gör mycket för att vara dum mot honom. Han lär Thelise massa konstiga saker, som hon egentligen kanske inte skulle behöva kunna :)
Han har smilgropar i hela ansiktet, skrattar som ingen annan och har ett hjärta av guld. Tackar för allt. Han är enormt duktig med komplimanger, och får till och med mig att känna mig betydelsefull. Du, min son. Du är den finaste killen som finns, och du kommer att gå så långt i livet.
Aldrig någonsinn att att han klagar då det är motigt, och han är så enormt stolt över sina syskon. Han skulle kunna ta ner månen till sina systrar om det gick, trots att de ständigt retar honom :) Så himla snäll och ställer alltid upp som barnvakt.
Thelise, den minsta. Hon som har ett ordförråd som ingen annan. Lever som den prinsessa hon är, och har fantasi som ingen annan. Du, min lilla guldklimp, som inte var meningen, du min sladdis. Världens goaste lilla skitunge är du, talar alltid om hur mycket hon älskar en. Hon avgudar sina syskon, och tror att hon är lika gammal som dem.... och för göra allt som de får!
Jag vill bara säga att jag älskar er så.
Ni mina barn, världens vackraste individer.
Ni har styrkan i varandra, men var av er är så starka i sig med, olika som ni är.
Jag vill tacka er. Tacka er för att ni har blivit dem ni har blivit.
Enormt fina människor, alla fyra. Väluppfostrade och med de rätta värderingarna.
Tack för att ni är de ni är, och tack för de ni är mot varandra. Det är så skönt att se hur ni behandlar varandra och er omgivning.
Ni betyder precis allt för mig. Det är ni som gjort mig till jag.
Jag älskar er.
Jag vet inte många saker som jag kan peka på och säga: Jävlar Ulrika vad du har lyckats bra med det där. Jag har svårt att se det som är bra i det som jag gör. Jag är duktig på att tala om för andra vad bra de är, men ser mig själv med helt andra ögon.
Utom en sak....
Det finns Fyra saker som jag kan tala om att jag har gjort förbannat bra.
De heter Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise.
Dessa fyra fantastiska barn som har gjort att jag fattar att jag faktiskt kan något. Alla mina värderingar, åsikter och tankesätt är faktiskt helt ok. För med dessa i grunden har mina barn blivit helt enorma.
Mina barn, som på något vis är en fortsättning av mig själv. En fortsättning som är så fin så jag inte fattar det själv.
Jag måste ha gjort något bra, eftersom att ni får finnas i mitt liv.
Nu vet jag ju att jag bara har givit er förutsättningarna till att bli de vackra, fina människor som ni är. Resten har ni åstadkommit själva.
Elin, äldst, kortast och först. Alltid enormt beundrad av sina syskon. Det finns ingen som har ett hjärta som hon. Handlar kläder, presenter, skriver lappar, brev och påminnelser till sina syskon att hon finns där och att hon älskar dem. Ställer upp på dem, trots att hon bor 40 mil bort så hålle rhon sig konstant uppdaterad hur det går för sina småsyskon. Hon har Thelise hos sig en vecka i taget för att hon vill umgås.
Jag har aldrig någonsin varit med om att mina barn har bråkat, eller rykt ihop så som man kan förvänta sig att syskon ska göra. Visst har de drygat på varandra, men det är sällan det har varit allvar bakom.
Det är oftare det händer att de bara ligger död o kollar på film ihop.
Elin uppfostrar sin lillebror allt hon kan till att han ska bli en bra kille :)
Elin och Cornelia är , trots att det är sex år mellan dem, bästa vänner. De umgås så mycket de kan, och Elin ringer ofta och bjuder upp sin lillasyster till sig bara för att hon längtar. Mycket fnitter blir de... och många klädesplagg som ska delas...
Cornelia, min 16 åring som ska börja gymnasiet. Hon har sommarlov nu, och ska jobba 4 veckor på det. Varje natt då jag jobbar, ställer hon klockan, kliver upp och väcker sin lillasyster. Då jag kommer hem halv åtta på morgonen är Thelise tvättad o påklädd. Hon har borstat tänderna på henne, och hon har borstat håret. Jag behöver bara hämta upp en färdig femåring.
Vilken 16 åring skulle göra det utan gnäll?? Vilken 16 åring skulle göra det frivilligt?
Hon skulle kunna göra vad som helst mot den som sårar hennes lillebror. Gud nåde den flicka som krossar hans hjärta. Och hon är den som lär sin lillasyster att göra de fulaste grimarserna som finns. Hon ser upp till sin storasyster och beundrar allt hon gör.
Sebastian, min älskade prins. Det finns en som han. Killen som duschar, borstar tänder och läser sagor för sin lilla syster. Han är den som ofta lägger henne, trots att hon gör mycket för att vara dum mot honom. Han lär Thelise massa konstiga saker, som hon egentligen kanske inte skulle behöva kunna :)
Han har smilgropar i hela ansiktet, skrattar som ingen annan och har ett hjärta av guld. Tackar för allt. Han är enormt duktig med komplimanger, och får till och med mig att känna mig betydelsefull. Du, min son. Du är den finaste killen som finns, och du kommer att gå så långt i livet.
Aldrig någonsinn att att han klagar då det är motigt, och han är så enormt stolt över sina syskon. Han skulle kunna ta ner månen till sina systrar om det gick, trots att de ständigt retar honom :) Så himla snäll och ställer alltid upp som barnvakt.
Thelise, den minsta. Hon som har ett ordförråd som ingen annan. Lever som den prinsessa hon är, och har fantasi som ingen annan. Du, min lilla guldklimp, som inte var meningen, du min sladdis. Världens goaste lilla skitunge är du, talar alltid om hur mycket hon älskar en. Hon avgudar sina syskon, och tror att hon är lika gammal som dem.... och för göra allt som de får!
Jag vill bara säga att jag älskar er så.
Ni mina barn, världens vackraste individer.
Ni har styrkan i varandra, men var av er är så starka i sig med, olika som ni är.
Jag vill tacka er. Tacka er för att ni har blivit dem ni har blivit.
Enormt fina människor, alla fyra. Väluppfostrade och med de rätta värderingarna.
Tack för att ni är de ni är, och tack för de ni är mot varandra. Det är så skönt att se hur ni behandlar varandra och er omgivning.
Ni betyder precis allt för mig. Det är ni som gjort mig till jag.
Jag älskar er.
