Dagar som går
Och jag kan inte sätta fingret på varför allt är så satans piss. Jag vet att man måste ner på botten innan det vänder, men om man inte tar sig upp igen då? Hur vet man att det är på väg att vända? Hur vet man att man inte ger upp då det är alldeles på gränsen att det ska vända uppåt igen?
Jag vet ju att jag egentligen inte är sån deppig människa, men då det läggs på saker hela tiden, och man av dessa saker istället för att växa, liksom gräver sig djupare och djupare ner....
Jag är ju en sån som gärna har många järn i elden ( jävla fånigt uttryck egentligen). Jag skapar många situationer själv som gör att jag har röven full (ytterligare ett korkat uttryck). Men det jag håller på att lära mej nu är att bara för att jag har fixat det förr så betyder det inte att man alltid kan fixa det.
Olika omständigheter i mitt liv som händer o sker just nu gör att jag inte lever som jag skulle. Jag kan inte räkna mejsjälv som en lika kapabel person som jag var för några år sedan.
Och det är det som är så satans svårt. Det är tufft att märka att man inte fixar allt, och ännu tuffare att inse att jag inte kan göra ett skit åt det just nu.
Ett annat problem som jag har är att jg har så stora krav på migsjälv, jag kan inte lämna in ett skolarbete utan att veta att jag verkligen har analyserat och utvecklat varje liten beståndsdel, det är enormt drygt.
Jag älskar ju att sy kläder , och jag försöker att plugga in ipoden o sätta mej vid symaskinen o bara koppla bort allt med en deckare. MEn det är exakt samma där. Det är sällan (aldrig) som jag blir nöjd. Det retar mej om jag vet att fållen på insidan av ett ben är liiite sne, då kan jag inte ha de byxorna sen.
Och det som retar mej allra mest med att vara jag just nu är att jag är det. Jag kan ge råd o lyssna på andra, men då det gäller migsjälv är jag expert på att glömma.
Men samtidigt så tror jag att de är tack vare att jag är jag som är orsaken till att jag trots allt fortfarande orkar.
Tråkigt pissigt inlägg... Men de är så det är just nu. Piss.
Jag vet ju att jag egentligen inte är sån deppig människa, men då det läggs på saker hela tiden, och man av dessa saker istället för att växa, liksom gräver sig djupare och djupare ner....
Jag är ju en sån som gärna har många järn i elden ( jävla fånigt uttryck egentligen). Jag skapar många situationer själv som gör att jag har röven full (ytterligare ett korkat uttryck). Men det jag håller på att lära mej nu är att bara för att jag har fixat det förr så betyder det inte att man alltid kan fixa det.
Olika omständigheter i mitt liv som händer o sker just nu gör att jag inte lever som jag skulle. Jag kan inte räkna mejsjälv som en lika kapabel person som jag var för några år sedan.
Och det är det som är så satans svårt. Det är tufft att märka att man inte fixar allt, och ännu tuffare att inse att jag inte kan göra ett skit åt det just nu.
Ett annat problem som jag har är att jg har så stora krav på migsjälv, jag kan inte lämna in ett skolarbete utan att veta att jag verkligen har analyserat och utvecklat varje liten beståndsdel, det är enormt drygt.
Jag älskar ju att sy kläder , och jag försöker att plugga in ipoden o sätta mej vid symaskinen o bara koppla bort allt med en deckare. MEn det är exakt samma där. Det är sällan (aldrig) som jag blir nöjd. Det retar mej om jag vet att fållen på insidan av ett ben är liiite sne, då kan jag inte ha de byxorna sen.
Och det som retar mej allra mest med att vara jag just nu är att jag är det. Jag kan ge råd o lyssna på andra, men då det gäller migsjälv är jag expert på att glömma.
Men samtidigt så tror jag att de är tack vare att jag är jag som är orsaken till att jag trots allt fortfarande orkar.
Tråkigt pissigt inlägg... Men de är så det är just nu. Piss.
Kommentarer
Postat av: SOFIE
<3
Det blir bättre.
Trackback
