Lotten som faller på en mamma.....
Det är meningen att en mamma ska kunna fixa, trixa och orka allt. En mamma ska du kunna vända dej till i alla lägen, 26 timmar per dygn, gråta, skratta och vara tyst tillsammans med. Du ska veta att hon står bakom det du gör, oavsett om hon gillar det eller inte så ska mamma orka, stötta och komma med goda råd.
Min mamma är sån <3
Jag har så svårt att vara en "normal" mamma då någon gör illa mina barn. Jag blöder på insidan.
Och barn är man länge. Min äldsta är 21 och då hon ringer till mej och berättar saker som tynger henne, då vill jag bara åka dit och lyfta in henne i min famn o sitta med henne och stryka bort hennes hår. Jag vill titta i hennes vackra blåa ögon och tala om för henne att ingen, någonsinn ska få göra henne illa igen.
Då jag växte upp var man barn tills man blev vuxen. Nu blir barnen vuxna medans de fortfarande är barn. Vi var ute på byn och åkte moppe, och gjorde en massa oförargliga sattyg. Vi var kompisar, polare och vänner. Och vi var det utan att vi behövde tala om för varandra hela tiden hur mycket vi betydde för varandra, det märkte man ändå.
Nu, då barnen växer upp blir de stora innan de har förstått vad det betyder att vara vuxen. Det ska skrivas att man älskar varandra"tills jag slutar andas" . Man kan inte vara utan varandra och man älskar alla och skulle dö för minst 60 personer. De svänger sig med ord och fraser som de egentligen inte har en aning om. Jag menar, om du inte skulle kunna leva utan 102 personer då du är 15 år, och om du aldrig någonsinn och aldrig har älskat någon så mycket som man gör, hur ska det då kulla kännas äkta för någon om man säger samma fraser då man är trettio.?
Ordet älska betyder definitivt inte samma sak som då jag växte upp.
Sen nästa sak.....
Då man är femton år är det förbannat svårt att vara glad för någon annans skull???
Jag tänker inte på något sätt säga att mina barn är bättre än någon annan, det kan vara vem som helst som jag skriver om.... Men betyder man inget för att man inte är "syster, älskling, och bättre hälft" till tio kompisar? Om man är femton år, har en- två personer som man kan vända sig till och som man litar på, är man automatiskt utesluten då?
Det är på gott o ont detta med internet,alla kan läsa vad som händer och sker. Jag vet att det gör ont att veta och se att man ständigt är utesluten. Men jag vet oxå att då man är ung så tänker man inte så. Är man inte tillräckligt tuff, bjuder in sigsjälv, eller är olika de andra så räknas man inte med. Men det betyder inte att man inte har känslor.
JAg är inte alls ute efter att hänga ut någon, jag veta tt det innerstinne är barn. Jag skriver från hjärtat.
Man måste vara tuff för att vara ung idag. Det är ett enormt hårt klimat och man förväntas vara på ett speciellt sätt.
Men bara för att man inte är som alla andra, för att man inte vänder ut o in påsig själv mer än till ett par personer så är man inte mindre värd.
Man har fortfarande känslor.
Jag har alltid sagt till mina barn att de ska ge alla personer en andra chans. Alla gör bort sig, och det är bara de som är ofelbara som inte fattar de ( Alltså ingen alls).
JAg har oxå alltid sagt till mina barn att det inte kostar dem ett dugg att ge en komplimang till nån. däremot kan de ge den som de ger en komplimang till en hel del. Jag har lärt dom att visa uppskattning, och alla fyra kan tala om då de tycker att någon annan gör det bra. JAg har talat om för dem att det är att visa styrka att kunna berömma andra. Mina barn beter sig så.
Jag önskar att flera föräldrar gjorde det.
Min mamma är sån <3
Jag har så svårt att vara en "normal" mamma då någon gör illa mina barn. Jag blöder på insidan.
Och barn är man länge. Min äldsta är 21 och då hon ringer till mej och berättar saker som tynger henne, då vill jag bara åka dit och lyfta in henne i min famn o sitta med henne och stryka bort hennes hår. Jag vill titta i hennes vackra blåa ögon och tala om för henne att ingen, någonsinn ska få göra henne illa igen.
Då jag växte upp var man barn tills man blev vuxen. Nu blir barnen vuxna medans de fortfarande är barn. Vi var ute på byn och åkte moppe, och gjorde en massa oförargliga sattyg. Vi var kompisar, polare och vänner. Och vi var det utan att vi behövde tala om för varandra hela tiden hur mycket vi betydde för varandra, det märkte man ändå.
Nu, då barnen växer upp blir de stora innan de har förstått vad det betyder att vara vuxen. Det ska skrivas att man älskar varandra"tills jag slutar andas" . Man kan inte vara utan varandra och man älskar alla och skulle dö för minst 60 personer. De svänger sig med ord och fraser som de egentligen inte har en aning om. Jag menar, om du inte skulle kunna leva utan 102 personer då du är 15 år, och om du aldrig någonsinn och aldrig har älskat någon så mycket som man gör, hur ska det då kulla kännas äkta för någon om man säger samma fraser då man är trettio.?
Ordet älska betyder definitivt inte samma sak som då jag växte upp.
Sen nästa sak.....
Då man är femton år är det förbannat svårt att vara glad för någon annans skull???
Jag tänker inte på något sätt säga att mina barn är bättre än någon annan, det kan vara vem som helst som jag skriver om.... Men betyder man inget för att man inte är "syster, älskling, och bättre hälft" till tio kompisar? Om man är femton år, har en- två personer som man kan vända sig till och som man litar på, är man automatiskt utesluten då?
Det är på gott o ont detta med internet,alla kan läsa vad som händer och sker. Jag vet att det gör ont att veta och se att man ständigt är utesluten. Men jag vet oxå att då man är ung så tänker man inte så. Är man inte tillräckligt tuff, bjuder in sigsjälv, eller är olika de andra så räknas man inte med. Men det betyder inte att man inte har känslor.
JAg är inte alls ute efter att hänga ut någon, jag veta tt det innerstinne är barn. Jag skriver från hjärtat.
Man måste vara tuff för att vara ung idag. Det är ett enormt hårt klimat och man förväntas vara på ett speciellt sätt.
Men bara för att man inte är som alla andra, för att man inte vänder ut o in påsig själv mer än till ett par personer så är man inte mindre värd.
Man har fortfarande känslor.
Jag har alltid sagt till mina barn att de ska ge alla personer en andra chans. Alla gör bort sig, och det är bara de som är ofelbara som inte fattar de ( Alltså ingen alls).
JAg har oxå alltid sagt till mina barn att det inte kostar dem ett dugg att ge en komplimang till nån. däremot kan de ge den som de ger en komplimang till en hel del. Jag har lärt dom att visa uppskattning, och alla fyra kan tala om då de tycker att någon annan gör det bra. JAg har talat om för dem att det är att visa styrka att kunna berömma andra. Mina barn beter sig så.
Jag önskar att flera föräldrar gjorde det.
