503 Service Unavailable
När man vaknar på morgonen och är förbannad.. redan från början liksom, då är det lätt att hålla sig för skratt då resten av dagen fortsatt så.
Irreterad som en rödhårigs skinn efter en timme i solen satt jag i köket och gick igenom dagens to do lista. Tre inlägg kvar att får in för bedömning på blackboard, skolans datakommunikationsenhet, ta reda på vad systemteori står för, helst tagit en prommis, röjt i Sebbes och Tis rum osv. Anledningen till att jag sitter med inläggen den sista dagen är att jag pluggade omtenta, sen har det vart en massa saker denna vecka som hör till mitt privata att göra, som har gjort att jag inte har kunnat eller orkat.
Då hör jag Tis ifrån rummet: Jag mår inte bra, verkligen inte bra. Hon sitter i soffan med sitt DS. Där har hon spelat in en massa egnapåhittade låtar. Hon kom in köket och la sitt spel på bordet bredvid mig och där hon hade tryckt på repeat. Hon sa: Jag är så sjuk så jag orkar inte säga...
Hon gick tillbaka till rummet och bredvid mig spelades en och samma mening 207 ggr: "Jag mår inte bra, jag mår inte bra".
Det fick inte mitt humör att bli bättre, och mitt hjärta lugnade inte ner sig, om jag säger så...
Då jag hade lyckats få ihop ett inlägg, det tar ungefär ett par timnmar, eftersom att jag vill ju bli bedömd så bra som möjligt. Skulle lägga in den på blackboard... Då ligger skiten nere!!! Och det står på sidan att de inte har några driftstörningar. De vet ju inte vad driftstörningar är i så fall!!
Jag kan inte skriva flera inlägg, för jag kan inte läsa vad de andra har skrivit, och jag kan inte maila till läraren och tala om att jag inte kan, för hans mailadress ligger såklart på... blackboard!!
Jag kan säga att varken mitt humör eller min förbannade huvudvärk blev bättre!
Roligt att få underkänd för att Gävle Högskola inte har prylar som fungerar!
Begav mig upp på övervåningen som Gud har glömt. Konstaterade där att mina barn har för mycket saker! Och i Sebbes fall har han för mycket skräp. Kvar. Han verkar att lida av separationsångest. Vad det gäller tomma godispapper, tändare(som han samlat för de är snygga), gamla batterier, damm och allmänt bös!
Då jag börjat riva i allt och dessutom nyst 36 ggr gav jag upp. Gick ner och hämtade en dammtrasa, för att kunna damma mig in. Bakom går Sebbe med telefonen fastväxt på näsan. Då jag kopplat i spotify, torkat, rivit ner gardiner, kastat tomma påsar( De var elva st). Då tittar han på mig, sittandes på sängen, och säger: Kan vi ta en rast nu?
Vad är det med dagens ungdom? Eller är det själva modern som curlat?
Jag far omkring, efter bästa förmåga i Sebbes rum, då sitter Thelise på sitt rum och grinar:
- Du städar baaara till Sebastian! Varför hjälper du inte mig?
In på hennes rum, Suger tag i 5089 st barbiedockor, 36 000 pennor osv, tittar på henne och säger:
- Du får faktiskt hjälpa till du med.
Hon svarar: Nä, du fårt skylla dig själv! För det var faktiskt jättelänge sedan du städade mitt rum!
Så jag straffas för att jag inte kan lämna in på blackboard i tid, för skit för att jag inte städat hennes rum tillräckligt.
OCH DESSUTOM ÄR DET MITT FEL FÖR ATT INTE DANNY VANN IGÅR, FÖR JAG RÖSTADE INTE TILLRÄCKLIGT MYCKET.
Vart finns vinflaskan då jag behöver den????
Irreterad som en rödhårigs skinn efter en timme i solen satt jag i köket och gick igenom dagens to do lista. Tre inlägg kvar att får in för bedömning på blackboard, skolans datakommunikationsenhet, ta reda på vad systemteori står för, helst tagit en prommis, röjt i Sebbes och Tis rum osv. Anledningen till att jag sitter med inläggen den sista dagen är att jag pluggade omtenta, sen har det vart en massa saker denna vecka som hör till mitt privata att göra, som har gjort att jag inte har kunnat eller orkat.
Då hör jag Tis ifrån rummet: Jag mår inte bra, verkligen inte bra. Hon sitter i soffan med sitt DS. Där har hon spelat in en massa egnapåhittade låtar. Hon kom in köket och la sitt spel på bordet bredvid mig och där hon hade tryckt på repeat. Hon sa: Jag är så sjuk så jag orkar inte säga...
Hon gick tillbaka till rummet och bredvid mig spelades en och samma mening 207 ggr: "Jag mår inte bra, jag mår inte bra".
Det fick inte mitt humör att bli bättre, och mitt hjärta lugnade inte ner sig, om jag säger så...
Då jag hade lyckats få ihop ett inlägg, det tar ungefär ett par timnmar, eftersom att jag vill ju bli bedömd så bra som möjligt. Skulle lägga in den på blackboard... Då ligger skiten nere!!! Och det står på sidan att de inte har några driftstörningar. De vet ju inte vad driftstörningar är i så fall!!
Jag kan inte skriva flera inlägg, för jag kan inte läsa vad de andra har skrivit, och jag kan inte maila till läraren och tala om att jag inte kan, för hans mailadress ligger såklart på... blackboard!!
Jag kan säga att varken mitt humör eller min förbannade huvudvärk blev bättre!
Roligt att få underkänd för att Gävle Högskola inte har prylar som fungerar!
Begav mig upp på övervåningen som Gud har glömt. Konstaterade där att mina barn har för mycket saker! Och i Sebbes fall har han för mycket skräp. Kvar. Han verkar att lida av separationsångest. Vad det gäller tomma godispapper, tändare(som han samlat för de är snygga), gamla batterier, damm och allmänt bös!
Då jag börjat riva i allt och dessutom nyst 36 ggr gav jag upp. Gick ner och hämtade en dammtrasa, för att kunna damma mig in. Bakom går Sebbe med telefonen fastväxt på näsan. Då jag kopplat i spotify, torkat, rivit ner gardiner, kastat tomma påsar( De var elva st). Då tittar han på mig, sittandes på sängen, och säger: Kan vi ta en rast nu?
Vad är det med dagens ungdom? Eller är det själva modern som curlat?
Jag far omkring, efter bästa förmåga i Sebbes rum, då sitter Thelise på sitt rum och grinar:
- Du städar baaara till Sebastian! Varför hjälper du inte mig?
In på hennes rum, Suger tag i 5089 st barbiedockor, 36 000 pennor osv, tittar på henne och säger:
- Du får faktiskt hjälpa till du med.
Hon svarar: Nä, du fårt skylla dig själv! För det var faktiskt jättelänge sedan du städade mitt rum!
Så jag straffas för att jag inte kan lämna in på blackboard i tid, för skit för att jag inte städat hennes rum tillräckligt.
OCH DESSUTOM ÄR DET MITT FEL FÖR ATT INTE DANNY VANN IGÅR, FÖR JAG RÖSTADE INTE TILLRÄCKLIGT MYCKET.
Vart finns vinflaskan då jag behöver den????
If I should fall behind - Wait for me....
Vet inte vad som stressar mig mest. Glada människor som talar om det.
Eller människor som hela tiden talar om hur glada det är, bara för att det ska verka som att de är så lyckliga.
Jag är nog innerst inne en glad jävel. Men jag är inte glad alla dagar, och jag älskar inte livet alla dagar.
Jag är nog positiv innerst inne. Men jag är inte så positiv att jag älskar varje dag.
Jag tänker inte hymla om att jag tycker att livet är en lek, för det tycker jag inte. Jag vet att livet är en sak som måste ta oss igenom, med de förutsättningar vi har, och med de resurser som vi har fått med oss genom livet.
Jag vet inte om jag är en sån människa som drabbas av vårdepp, men jag tycker att det är drygt nu...
Visst jag tycker att det är superskönt att dte börjar bli vår, men det blir ju vår oavsett om jag gillar det eller inte.
Just nu vill jag vara ifred, jag vill vara för mig själv, jag vill sitta under min korkek och bara vara. Jag vill inte se lyckliga glada människor som älskar livet, som njuter varje dag, som nyfiket välkomnar varje ny dag med öppna ögon. OCH SOM MÅSTE TALA OM DET!
Jag antar att jag är glad att ni varje dag klarar av att känna att livet leker, att ni fångar dagen, och att ni bara njuter.
Fast jag har svårt att tro att ni känner så exakt varje dag...?
Jag menar, om alla jävlar skulle gåomkring och vara så satans lyckliga som ni vill framstå att vara, så skulle väl världen se lite annorlunda ut va?
Eller är ni som är så lyckliga helt handlingsförlamade?
I så fall är jag hellre lite nere emellanåt och samtidigt försöker förändra. Faktiskt.
Jag tror att ni människor som hela tiden säger att ni njuter av livet, lika mycket faktiskt innerst inne är trött på skiten ibland ni med.
Fast ni inte vågar erkänna det. Jag vet inte, men jag ser det som en svaghet. Att inte våga erkänna då man nått botten, menar jag. Jag anser att det gör mig starkare som person, att erkänna att jag mår skit just nu. Jag kommer snart att vara glad igen, det vet jag ju. Jag rår inte för att jag tycker att ni är töntiga. Alla ni som måste tala om att ni mår lika bra varje dag, för att ingen annan ska förstå att ni inte gör det. Lite som... "Jag är inte alkoholist, jag dricker sprit varje dag bara för att jag tycker att det är gott. "
Jag kan säga att just nu mår jag som ett urskitet äpple,som ett avloppsrör som är för trångt, som en totalt värdelös liten patetisk liten jävla harskit.
Faktiskt.
Jag vill inte ha er sympati, jag tycker att det kan vara ganska skönt att känna att livet är en prövning ibland,
det får mig att inse att jag trots allt är en stark jävel, innerst inne.
Jag är snart på topp igen. Ha tålamod med mig tills dess.
F Ö R L Å T
" Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna"
Eller människor som hela tiden talar om hur glada det är, bara för att det ska verka som att de är så lyckliga.
Jag är nog innerst inne en glad jävel. Men jag är inte glad alla dagar, och jag älskar inte livet alla dagar.
Jag är nog positiv innerst inne. Men jag är inte så positiv att jag älskar varje dag.
Jag tänker inte hymla om att jag tycker att livet är en lek, för det tycker jag inte. Jag vet att livet är en sak som måste ta oss igenom, med de förutsättningar vi har, och med de resurser som vi har fått med oss genom livet.
Jag vet inte om jag är en sån människa som drabbas av vårdepp, men jag tycker att det är drygt nu...
Visst jag tycker att det är superskönt att dte börjar bli vår, men det blir ju vår oavsett om jag gillar det eller inte.
Just nu vill jag vara ifred, jag vill vara för mig själv, jag vill sitta under min korkek och bara vara. Jag vill inte se lyckliga glada människor som älskar livet, som njuter varje dag, som nyfiket välkomnar varje ny dag med öppna ögon. OCH SOM MÅSTE TALA OM DET!
Jag antar att jag är glad att ni varje dag klarar av att känna att livet leker, att ni fångar dagen, och att ni bara njuter.
Fast jag har svårt att tro att ni känner så exakt varje dag...?
Jag menar, om alla jävlar skulle gåomkring och vara så satans lyckliga som ni vill framstå att vara, så skulle väl världen se lite annorlunda ut va?
Eller är ni som är så lyckliga helt handlingsförlamade?
I så fall är jag hellre lite nere emellanåt och samtidigt försöker förändra. Faktiskt.
Jag tror att ni människor som hela tiden säger att ni njuter av livet, lika mycket faktiskt innerst inne är trött på skiten ibland ni med.
Fast ni inte vågar erkänna det. Jag vet inte, men jag ser det som en svaghet. Att inte våga erkänna då man nått botten, menar jag. Jag anser att det gör mig starkare som person, att erkänna att jag mår skit just nu. Jag kommer snart att vara glad igen, det vet jag ju. Jag rår inte för att jag tycker att ni är töntiga. Alla ni som måste tala om att ni mår lika bra varje dag, för att ingen annan ska förstå att ni inte gör det. Lite som... "Jag är inte alkoholist, jag dricker sprit varje dag bara för att jag tycker att det är gott. "
Jag kan säga att just nu mår jag som ett urskitet äpple,som ett avloppsrör som är för trångt, som en totalt värdelös liten patetisk liten jävla harskit.
Faktiskt.
Jag vill inte ha er sympati, jag tycker att det kan vara ganska skönt att känna att livet är en prövning ibland,
det får mig att inse att jag trots allt är en stark jävel, innerst inne.
Jag är snart på topp igen. Ha tålamod med mig tills dess.
F Ö R L Å T
" Vi ligger alla i rännstenen, men somliga av oss tittar på stjärnorna"
Den fan som uppfann glassbilen ska jag ta hand om!
Idag hände det igen. Återigen en tung dag i min sexårings liv. En fruktansvärd händelse som min dotter kommer att få men för.
Den satans glassbilen kom....
Vi bor på en återvändsgränd för glassbilen. När vi flyttade hit bad jag glassbilen göra om sin rutt, och att istället för att vända nere vid postlådorna, åka upp tvåhundra meter och göra det på gården.
Detta tyckte jag lät som ett oerhört smart drag. Då. Då min dotter knappt uppfattade den signalen från helvetesbilen. Jag var i och för sig även då lat, och tänkte att det var smidigare för mig att slippa gå 200 meter för att köpa glass.
Hursom, idag kom den. Och den singnalen som den använder väcker ju döda. Eller i alla fall döda med glassberoende.
Thelise satt i soffan, där hon landat efter en heldag på badhuset. Helt slut var hon. Rödögd och gäspandes satt hon och spelade nintendo.
Då kom den! Ungen flög upp, det tog 0.5 sekunder för henne att uppfatta att dne kom, rusa ut i hallen, öppnat dörren och vråla på mig :
Mamma, nu kommer den, nu kommer den, jag ska köpa glass. Jag vill ha glasspinnar!
Jag stängde snabbt dörren och sa: Jag har inga pengar hemma till glass nu. Jag kan inte.
Hon vrålar: Jag har pengar i mina grisar. Jag kontrar, men de ska ju du ha sen. Inte ska du äta upp dem.
Det slutar med att jag tar med mig jäntan in på toa, sätter henne på toalocket, pratar med min snällaste röst: Vi har glass i frysen, tre förpackningar, jag kan göra chokladsås.
Hon svarar, desperat, med tårar rinnandes ner för kinderna: Meen jag vill ju verkligen handla av glassbilen. JAg vill!
Tänk er detta: På toalocket sitter en sexåring, gråter så hon hickar, tårarna droppar ner på magen. Framför henne på huk sitter jag, pedagogiskt pratande med henne: Glass i tallrik är mycket godare, vi har inte plats i frysen, vi kan inte köpa glass varje gång, jag har inga pengar hemma osv.
Hon tittar på mig och svarar: Det här är den värsta dagen i mitt liv. Först så glad för att jag fick bada, sen får jag inte ens köpa glass. Sen fortsätter hon: Jag vet att glassbilen kommer hit bara för att retas med mig, för att min mage ska skrika: Jag döööör om jag inte får glass. Detta är fruktansvärt, jag kommer verkligen att gå under! Mamma, jag kommer inte att klara mig utan. JAg vet att jag behöver glass för att jag ska orka. Detta är så fruktansvärt orättvist mamma, jag känner att jag håller på att bryta ihop.
Då gör jag det, bryter ihop. Jag skrattar åt hennes dramaqueen skådespel så jag dör. Jag skrattar så jag skakar. Det gör ju inte saken bättre om jag säger så.
Då tittar hon på mig och säger: Sluta skratta, det är verkligen INTE roligt mamma. Mitt liv rasar och du skrattar!!
Fick henne tillslut till att bli lugn och hon glömde av det hela.
Var senare in på affären en supersnabbis och köpte en liten palingchoklad till henne.
Gav den till henne då jag kom hem.
Hon säger : Tack.... Men de pengarna hade du kunnat lägga på något vettigt i stället. Som glass!!
Som sagt, den ungen är inte den lättaste att ha och göra med.
Den satans glassbilen kom....
Vi bor på en återvändsgränd för glassbilen. När vi flyttade hit bad jag glassbilen göra om sin rutt, och att istället för att vända nere vid postlådorna, åka upp tvåhundra meter och göra det på gården.
Detta tyckte jag lät som ett oerhört smart drag. Då. Då min dotter knappt uppfattade den signalen från helvetesbilen. Jag var i och för sig även då lat, och tänkte att det var smidigare för mig att slippa gå 200 meter för att köpa glass.
Hursom, idag kom den. Och den singnalen som den använder väcker ju döda. Eller i alla fall döda med glassberoende.
Thelise satt i soffan, där hon landat efter en heldag på badhuset. Helt slut var hon. Rödögd och gäspandes satt hon och spelade nintendo.
Då kom den! Ungen flög upp, det tog 0.5 sekunder för henne att uppfatta att dne kom, rusa ut i hallen, öppnat dörren och vråla på mig :
Mamma, nu kommer den, nu kommer den, jag ska köpa glass. Jag vill ha glasspinnar!
Jag stängde snabbt dörren och sa: Jag har inga pengar hemma till glass nu. Jag kan inte.
Hon vrålar: Jag har pengar i mina grisar. Jag kontrar, men de ska ju du ha sen. Inte ska du äta upp dem.
Det slutar med att jag tar med mig jäntan in på toa, sätter henne på toalocket, pratar med min snällaste röst: Vi har glass i frysen, tre förpackningar, jag kan göra chokladsås.
Hon svarar, desperat, med tårar rinnandes ner för kinderna: Meen jag vill ju verkligen handla av glassbilen. JAg vill!
Tänk er detta: På toalocket sitter en sexåring, gråter så hon hickar, tårarna droppar ner på magen. Framför henne på huk sitter jag, pedagogiskt pratande med henne: Glass i tallrik är mycket godare, vi har inte plats i frysen, vi kan inte köpa glass varje gång, jag har inga pengar hemma osv.
Hon tittar på mig och svarar: Det här är den värsta dagen i mitt liv. Först så glad för att jag fick bada, sen får jag inte ens köpa glass. Sen fortsätter hon: Jag vet att glassbilen kommer hit bara för att retas med mig, för att min mage ska skrika: Jag döööör om jag inte får glass. Detta är fruktansvärt, jag kommer verkligen att gå under! Mamma, jag kommer inte att klara mig utan. JAg vet att jag behöver glass för att jag ska orka. Detta är så fruktansvärt orättvist mamma, jag känner att jag håller på att bryta ihop.
Då gör jag det, bryter ihop. Jag skrattar åt hennes dramaqueen skådespel så jag dör. Jag skrattar så jag skakar. Det gör ju inte saken bättre om jag säger så.
Då tittar hon på mig och säger: Sluta skratta, det är verkligen INTE roligt mamma. Mitt liv rasar och du skrattar!!
Fick henne tillslut till att bli lugn och hon glömde av det hela.
Var senare in på affären en supersnabbis och köpte en liten palingchoklad till henne.
Gav den till henne då jag kom hem.
Hon säger : Tack.... Men de pengarna hade du kunnat lägga på något vettigt i stället. Som glass!!
Som sagt, den ungen är inte den lättaste att ha och göra med.
Muminmammans kroppsform är ju oxå en form...?
Har pluggat Weber och Habermas hela förmiddagen. Man får lite funderingar angående klass och livsrum etc.
Var ner och duschade med min minsta ängel och tänker på att hennes självförtroende skulle jag ha.
Hon är bara sex år , men redan så enormt smart. Fast sättet som hon uttrcker sig på gör att jag har förstått att vikthysteri, kroppsideal och så vidare inte har satt spår i hennes huvud.
Hon har haft en tuff period, det är lugnare just nu, men där hon har blivit retad på dagis att hon är tjock. Hon blir kallad för tjockis, och har känt sig utanför.
Vi härhemma har vart nogranna att inte prata banta, vikt etc så att hon har hört. ( nu snappar hon ju upp betydligt mer än vi anade från början)
Men hursom. Jag ansåg mig ha pluggat färdigt för idag. Duschade som sagt, så upp och sätta på mig nåt. Hur trevligt det än kan vara att känna läpparna fladdra i vinden så kan jag ju inte utsätta flera för min nakna frihet :)
Jag tänkte att jag skulle byta ut mina favvovelour byxor( det är ju trots allt lördag). Inte enbart för att de är velour a la 70- tal, utan även för att de har sina lokala slitningar( har haft dem i sex år och det fionns dem som påstår att H&M inte har kvalitet). Jeans orkade jag helt enkelt inte ha, dels för att jag bara ska va hemma, jag har inga strumpor som passar, men oxå för att jag dricker så mycket vatten och får därför springa på toa som om jag skulle få sponsorpengar varje gång som det är dags!
Har jag då jeans på mig är det knappar som ska knäppas eller gylfar som åker ner.
Nej, Tights fick det bli. Eftersom att jag är jag, och har dessutom kommit på att jag är periodare. Med det menas att jag äter i perioder. Eller nej. Jag äter alltid. Det är bara det som jag äter som kommer perioder. Förutom då det gäller glass, där har hela mitt liv varit en lång jävla period!
Just nu är min period Start och mjölk. Jag har , sedan jag vart liten, lärt mig att Start är skit. Fett och socker . Punkt. Det äter jag nu, sju ggr om dagen. Och rostade mackor. Ingen riktig mat, nej, det närmaste jag kommer "riktig " mat just nu 'är ett glas rödvin.
Behöver jag förklara mer?
Innan min startperiod var det M& M s kulor. Gärna minst en påse om dagen. Och lakrits, turkisk peppar. Och så snickers såklart.
Jaha, för att komma dit jag är på väg så kan jag säga: Jag är skitfet!
Mina hakor som normalt brukar vara tre, har nu hamnat på en nivå dit jag inte kan räkna.
Mina lår sitter numera fast med det stället där midjan ( vad jag kommer ihåg) Ska sitta.
Tom tårna har fått egna fettvalkar!!!
I allafall, där står jag spritt näck på toa och blåser håret och funderar över såna världsliga ting som att de borde tillverka hårförnar för långhåriga! Det gör satans ont att fastna med håret i hårfönens fläktsystem. Och håret blir inte så snyggt med sån krusfason på vissa ställen. Tog Corres hårfön idag, för jag tycker att det är så jobbigt att göra ren min egen :)
I alla fall så springer min egen lilla nakenfis omkring och bara är söt.
Jag säger till migsjälv: Jaha, men det är ju klart att jag ska se ut som muminmamman i kroppen! ( Har tidigare tyckt att jag påminner om de mulliga damerna i en Zorntavla. Nu har jag växt till mumin, och jag är på säker väg till barbamamma)
Min minsta lilla gobit säger : Muminmamman har en sån fiin form mamma. Inte lång och inte fyrkantig, bara Stor, mjuk och Rund!
Hoppas att jag kan se det hon ser så småningom :)
Var ner och duschade med min minsta ängel och tänker på att hennes självförtroende skulle jag ha.
Hon är bara sex år , men redan så enormt smart. Fast sättet som hon uttrcker sig på gör att jag har förstått att vikthysteri, kroppsideal och så vidare inte har satt spår i hennes huvud.
Hon har haft en tuff period, det är lugnare just nu, men där hon har blivit retad på dagis att hon är tjock. Hon blir kallad för tjockis, och har känt sig utanför.
Vi härhemma har vart nogranna att inte prata banta, vikt etc så att hon har hört. ( nu snappar hon ju upp betydligt mer än vi anade från början)
Men hursom. Jag ansåg mig ha pluggat färdigt för idag. Duschade som sagt, så upp och sätta på mig nåt. Hur trevligt det än kan vara att känna läpparna fladdra i vinden så kan jag ju inte utsätta flera för min nakna frihet :)
Jag tänkte att jag skulle byta ut mina favvovelour byxor( det är ju trots allt lördag). Inte enbart för att de är velour a la 70- tal, utan även för att de har sina lokala slitningar( har haft dem i sex år och det fionns dem som påstår att H&M inte har kvalitet). Jeans orkade jag helt enkelt inte ha, dels för att jag bara ska va hemma, jag har inga strumpor som passar, men oxå för att jag dricker så mycket vatten och får därför springa på toa som om jag skulle få sponsorpengar varje gång som det är dags!
Har jag då jeans på mig är det knappar som ska knäppas eller gylfar som åker ner.
Nej, Tights fick det bli. Eftersom att jag är jag, och har dessutom kommit på att jag är periodare. Med det menas att jag äter i perioder. Eller nej. Jag äter alltid. Det är bara det som jag äter som kommer perioder. Förutom då det gäller glass, där har hela mitt liv varit en lång jävla period!
Just nu är min period Start och mjölk. Jag har , sedan jag vart liten, lärt mig att Start är skit. Fett och socker . Punkt. Det äter jag nu, sju ggr om dagen. Och rostade mackor. Ingen riktig mat, nej, det närmaste jag kommer "riktig " mat just nu 'är ett glas rödvin.
Behöver jag förklara mer?
Innan min startperiod var det M& M s kulor. Gärna minst en påse om dagen. Och lakrits, turkisk peppar. Och så snickers såklart.
Jaha, för att komma dit jag är på väg så kan jag säga: Jag är skitfet!
Mina hakor som normalt brukar vara tre, har nu hamnat på en nivå dit jag inte kan räkna.
Mina lår sitter numera fast med det stället där midjan ( vad jag kommer ihåg) Ska sitta.
Tom tårna har fått egna fettvalkar!!!
I allafall, där står jag spritt näck på toa och blåser håret och funderar över såna världsliga ting som att de borde tillverka hårförnar för långhåriga! Det gör satans ont att fastna med håret i hårfönens fläktsystem. Och håret blir inte så snyggt med sån krusfason på vissa ställen. Tog Corres hårfön idag, för jag tycker att det är så jobbigt att göra ren min egen :)
I alla fall så springer min egen lilla nakenfis omkring och bara är söt.
Jag säger till migsjälv: Jaha, men det är ju klart att jag ska se ut som muminmamman i kroppen! ( Har tidigare tyckt att jag påminner om de mulliga damerna i en Zorntavla. Nu har jag växt till mumin, och jag är på säker väg till barbamamma)
Min minsta lilla gobit säger : Muminmamman har en sån fiin form mamma. Inte lång och inte fyrkantig, bara Stor, mjuk och Rund!
Hoppas att jag kan se det hon ser så småningom :)
Jag lovar att gnälla tills jag dör.
Jag tycker att det får vara färdiglekt nu. Jag är ju verkligen inte den som ställer mig upp och vrålar politiska budskap, men NU FÅR DET FANIMEJ VARA NOG!!!
Jag menar, om man bor i Rosenbad, Man har städpersonal, chaufför, barnvakt och fri sprit på sitt jobb, så kan jag förstå att man kan tänka sig att arbeta tills man är 75 år.
MEN HALLÅ!!! Hur många har det så? Jag har svårt att se undersköterskorna hjälpa varandra inom äldrevården. Jag menar, hur skulle det se ut? "Greta behöver lyftas på toa klockan två."- Ja, men då får det bli efter vi har bytt blöja på Gösta, hans uridom har slutat fungera. Men efter det så kan vi åka och vända Gunnar, kom bara ihåg att jag måste få hjälp med att knyta mina skosnören, jag når inte dit ner, sedan jag fyllde 73...
- Men då vi ska ut på nattrundan kan vi inte ta och hämta upp Ulla med, för hon får inte köra bil längre sedan polisen sa att hon ser så dåligt. Hon får ta med sig vikarien i natt. Det är Britta, 68 bast som arbetstränar hos oss. Tanken är att hon ska arbeta heltid igen innan hon fyllt 70.
Ja men HERREGUD!!!
Eller Göte 73 år som inte får köra bil till jobbet, men som kör truck hela dagarna på sitt arbete. Det företaget lär ju gå med vinst...
Jag är så satans trött på alla dessa förbättringar som bara blir skit. Är det meningen att man ska vara livrädd för att bli gammal?
Och är inte själva meningen att vi ska kunna få njuta av livet en gång? Det är ju förslag på att vi ska börja skolan då vi är fyra år med!
Herregud! Är Reinfeldt och hans undersåtar livrädda för att vi ska få en chans till att kunna njuta? Är de rädda för att vi "vanliga" svenssons skulle kunna få en liten möjlighet att njuta på samma sätt som de gör i hela sitt liv?
Jag vet att vår medellivsålder ökar, men om pensionsåldern höjs till 75 år så kommer säkerligen vår medellivslängd att sänkas igen.
Om vi inte dör av att vi arbetar ihjäl i oss, så kommer ett helt gäng att ta livet av sig innan de får ta färdtjänst till arbetet.
Alltså FY FAN säger jag bara.
Jag menar, om man bor i Rosenbad, Man har städpersonal, chaufför, barnvakt och fri sprit på sitt jobb, så kan jag förstå att man kan tänka sig att arbeta tills man är 75 år.
MEN HALLÅ!!! Hur många har det så? Jag har svårt att se undersköterskorna hjälpa varandra inom äldrevården. Jag menar, hur skulle det se ut? "Greta behöver lyftas på toa klockan två."- Ja, men då får det bli efter vi har bytt blöja på Gösta, hans uridom har slutat fungera. Men efter det så kan vi åka och vända Gunnar, kom bara ihåg att jag måste få hjälp med att knyta mina skosnören, jag når inte dit ner, sedan jag fyllde 73...
- Men då vi ska ut på nattrundan kan vi inte ta och hämta upp Ulla med, för hon får inte köra bil längre sedan polisen sa att hon ser så dåligt. Hon får ta med sig vikarien i natt. Det är Britta, 68 bast som arbetstränar hos oss. Tanken är att hon ska arbeta heltid igen innan hon fyllt 70.
Ja men HERREGUD!!!
Eller Göte 73 år som inte får köra bil till jobbet, men som kör truck hela dagarna på sitt arbete. Det företaget lär ju gå med vinst...
Jag är så satans trött på alla dessa förbättringar som bara blir skit. Är det meningen att man ska vara livrädd för att bli gammal?
Och är inte själva meningen att vi ska kunna få njuta av livet en gång? Det är ju förslag på att vi ska börja skolan då vi är fyra år med!
Herregud! Är Reinfeldt och hans undersåtar livrädda för att vi ska få en chans till att kunna njuta? Är de rädda för att vi "vanliga" svenssons skulle kunna få en liten möjlighet att njuta på samma sätt som de gör i hela sitt liv?
Jag vet att vår medellivsålder ökar, men om pensionsåldern höjs till 75 år så kommer säkerligen vår medellivslängd att sänkas igen.
Om vi inte dör av att vi arbetar ihjäl i oss, så kommer ett helt gäng att ta livet av sig innan de får ta färdtjänst till arbetet.
Alltså FY FAN säger jag bara.
Mina fyra hjärtan.
Mina stoltheter. Mina hjärtan. Mitt allt, precis allt. Jag älskar er mer än livet självt. Jag kommer alltid att finnas för er. Jag är så enormt stolt över er, och jaf vet att ni är beviset på att jag kan göra något bra jag med. Ni vackra, fina, snälla, underbara ungar.En gammal speleman
Det fanns en man.
Mannen bodde ensam, han gjorde inte mycket väsen av sig.
Han älskade musik. Han har spelat musik nästan lika länge som han har levat. Mannen älskade jazz.
Han spelade flera instrument själv. Han hade dålig syn. Till slut såg han så dåligt, han slutade höra fåglarna kvittra. Han kunde inte lyssna på sin älskade musik lika mycket som då han klarade av att sätta på den själv.
Den mannen slutade spela. Han kunde inte längre göra det som han älskade mest av allt. Då man förlorar både synen och hörseln och musik är det man lever för, har man inte så mycket att välja på.
Han störde inte någon, han levde ett tillbakadraget liv, nöjd med det eller inte, sån var han.
Den mannen kände jag. Jag fick äran att som liten sitta bredvid honom och lyssna på då han spelade. Han tyckte om mig, jag tyckte om honom.
Han finns i mitt hjärta, kommer att leva där så länge jag gör det. Han, farbrorn som var tystlåten ibland, och som sjöng och spelade ofta då jag träffade honom.
Livet går sin egen väg, jag är inte närmast anhörig, och senast jag träffade honom pigg var för två år sedan.
Då var han med på min mormors begravning. Då sa han till mig att han räknat med att gå före.
Så ville inte livet.
Var ner ett par vändor till sjukhuset och senare servicehuset för att hälsa på honom. Då fanns kroppen, men hans inre hade redan börjat gå...
Jag vill bara säga tack.
Tack Sture för att du fanns. Tack för att du förde in musiken till vårt liv, och till mina barn, jag vill tro att de ärvt sin begåvning från dig.
Tack Sture för att du fanns för min mormor, jag vet att du betydde så mycket för henne, och att ni växt upp som syskon.
Vad livet har gjort med dig och vad du har varit med om vet inte jag.
Jag vill säga tack, gamle man för att jag fick komma till din begravning idag.
Vila i frid.... Och se till att jazza järnet för de där uppe nu....
.... Och hälsa till min mormor, det hann inte jag.
Ulrika..... numera 636 år gammal....
Man säger att "ett gott skratt förlänger livet".
Efter den här helgen kommer jag att bli över 600 år gammal. Och har jag de människorna som jag har tillbringat helgen med så har jag inga problem med det alls.
Vi skulle alltså åka till Uddevalla och Göteborg i lördags morse. Efter lite planering, lite tveksamheter hit o dit och en jävla massa packning senare kom vi iväg. Tis fick tillbringa helgen med mormor och morfar.
Jag, Daniel, Cornelia, Seb och Jocke i vår bil.
Annelie, Håkan, Jacob, Johanna, och Samuel i den andra.
Herregud vilken resa!
Alltså, jag har världens underbaraste ungar. Kanske inte jordens smartaste, i alla fall inte just nu, men helt klart, världens skönaste.
Alltså, hur man kan skratta så man får kramp i knäna begriper inte jag. Men det gick!
Att Jocke fick "äran" att åka i vår bil vet jag inte om jag ska gratta eller beklaga.
Men jag tror att han började fundera då bland det första Cornelia frågade var om tjejer oxå hade "Adamspäron" .
Hursom, resan gick ju bra, utan några större missöden. Men jag har då fått klart för mig att det INTE bara är jag som snarkar i min familj! Sebbe såg ut som att han kunde passa in på vilket demensboende som helst med sin gamnacke, och den där gapande munnen :) Jocke, den stackars lilla killen, satt i baksätet med en filt på sig, och höll på att frysa ihjäl. I tysthet..
Efter lite mindra bravuder vid ett köpcentra i Uddevalla, där Håkan visade med allt han kunde att vi var riktiga bönder, åt vi så lunch på ett STORT Max. Försökte räkna hur många de var i personalen, men antingen kan jag inte räkna så långt, eller så var det för att de inte stod stilla.
'Då vi kom till stugan i Uddevalla fick vi genast problem om hur det skulle sovas. Ett tag såg det ut som att ingen skulla sova någonstans och alla skulle sova överallt. Risken fanns att vi skulle sluta som en hög bara mitt på golvet. Nu kan ju det hända efter vilken fest som helst, men det kändes ju som att det kanske skulle bli jobbigt att sova så i två nätter... helst med tanke på att vi hade åtta sovplatser i stugan , och två luftmadrasser med oss.
Efter en del diskussioner som jag inte vet vem som vann kom vi så överens. Och det roliga är att gubbarna i församlingen var de som tyckte att de drog det längsta stråt då de fick sova i ett eget rum.... Som förövrigt var den inglasade altanen....
Det visade sig att de som vi åkte med är av samma sort som jag... Tidsoptimister! Håkan gick omkring som en liten tomte och mumlade: Vi ska vara där snart.... Nu skulle det ha varit bra om vi hade åkt... Nu skulle vi ha varit där... till att konstatera att det kommer att bli jävligt körigt att hinna dit i tid.
Men de kom på på plats, gjorde en kanonspelning. Fick måla portträtt, fick berömm ifrån alla håll. Och sedan gjorde vi sorti som ett gäng rockstjärnor... Eller ja, vi gjorde väl mer sorti som ett gäng gamlingar som fått äran att skjutsa våra rockstjärnor.
På vägen hem skulle vi in på en affär o handla lite. Det slutade med att vi tappade bort mina två barn och Danne och Jocke åt upp nästan allt vi skulle handla.
Kvällen skulle så avslutas med grillning. Där lärde vi oss återigen att det där med att grilla kött på engångsgrillar egentligen inte är sån bra idé. I alla fall inte om man vill äta maten samma dag... Fast Håkan visade sig vara en jävel med kastrullerna. Eller.. Jag menar, kastrullock. att vifta med. Över grillen. Danne var en jävel på att sitta bredvid, underhålla kastrullockskungen och dricka öl.
Middagen gick bra, en del av oss frös, vi andra drack vin.
Kanonhärlig kväll avslutades på den andra, inglasade altanen(pojkrummet) Där det spelades sjöng och trivdes på hög nivå.
Natten blev som vanligt i Sebastians sällskap... Han underhåller lika mycket på natten som på dagen. Långa diskussioner, den här natten med Cornelia, där hon svarade honom i sömnen. Jag hade sebs fot under hakan ett tag, han är ju inte stilla direkt.
Söndag morgon vräkte regnet ner. Danne kom o väckte oss kl åtta sen passade han på att vara snabb in i duschen. Detta visade sig sedan vara ett smart drag av honom, då det visade sig att det bara var han som fick varmvatten... Jag var näste man in... Och jag kan säga till er som inte vet det, att det gör ONT att duscha i iskallt vatten. Corre fick erfara samma sak som jag, men det gick ju fort i alla fall :)
MEn vi bestämde oss för att åka till Liseberg ändå. Nu skulle ungarna få åka, oavsett om det regnade. Det var jättekul att va bestämd på den punkten tills jag kom på att jag hade glömt min jacka. Men det ville jag ju inte tala om...
Då vi kom till Götet skulle jag glänsa om att jag hittade så bra där. Det gick sådär.... Min bästis Lena i telen, en Danne vid ratten som inte hittade och Seb i baksätet som satt o skrek: Jou broschan...
Tänk er följande: Vi kommer glidandes in på en gata, med Håkan o co i bilen tätt bakom. Vi kör mot rött... I spårvagnsfilen... In i en korsning, får möte av spårvagnen, som får vänta på oss, bilar överallt..... Corre i baksätet påpekar lite försynt : åker inte vi där tunnelbanan går nu.. Varav den stressade mamman i bilen, fortfarande med Lena i telefonen, ser hur illa vi ligger till, vrålar tillbaka till sin dotter i baksätet: Det finns ingen tunnelbana i Stockholm!!!
Nu, med facit, så är det ju ganska roligt... hur vi, två bilar med galna turister fick hela korsningen att stå stilla. Både alla bilarna som hade grönt. Och spårvagnen, i vars spår vi åkte. Blicken från chauffören är ganska obetalbar :)
Själva poceduren inne på Liseberg gick enligt planen. Inget regn och inga köer. Så nog fan fick ungarna åka. Och vi föräldrar med :) Jag skrattade så jag hade kramp igen. Konstant rooligt i elva timmar! Jocke, vår goa gitarist har fått åka karuseller han. Är man en rockers så kan man ju inte banga!
Väl hemma i stugan igen regnade det och vi somnade som klubbade turister hela bunten. Tills det att Seb bestämde sig för att prata i sömnen igen. I natt pratade hen med Cornelia om nåt som skulle räknas... Han sa flera gånger, i sömnen, att hon skulle svara. Och hon svarade, i sömnen: Men jag fattar ju inte vad du säger. I sängen bredvid, längst ut på kanten låg jag o skrattade som en tok...
Måndag morgon vaknade jag stilla och fridfullt. Det gjorde inte Håkan... Hans son kastade ett glas med iskallt vatten över honom. Det var ju faktiskt välförtjänt. Han är en tungviktare i retning, pappan i den familjen :)
Vi drog vidare mot Ullared, och där visade sig att det var många fina shoppare i min bil. Jösses vad vi kan handla!!!
På väg hem åkte vi vilse, fast bara lite, och humöret var på topp hela tiden. Jocke skrattade så han satt och torkade tårarna. Vi andra skrattade nästan lika mycket! Vilka diskussioner de hade i baksätet. Allt ifrån att det inte bara blir en tom påse kvar vid kastrering, till hur man ska behandla tjejer ( idetta fallet så har 'Cornelia fått haft föreläsning) Det skrattades åt bilder, fnittrades åt bajs, och gapflabbades åt varandra. Så oroligt skönt att höra!
Jag vill med detta inlägg säga att jag älskar er mina barn och mina vänner. Jag är så glad att vi fick göra den här resan tillsammans. Jag har haft en sån rolig helg.
Jag är så imponerad av dessa ungdomar, så fina barn. Så trevliga, knäppa och lagomt dinga ungar vi har <3
Jocke, Cornelia och Sebastian... Ni är helt enorma. Flera hundra mil i bil och det har bara varit fnitter, tok och glädje. Jag är så glad att ni har varandra.
Och Danne..... Tack snälla underbara vän för att du ställde upp, stod ut, och fanns för oss. I vanlig ordning så är det så skönt att ha dig med. Och ska jag vara helt ärlig så är det nog du som håller koll på allt åt oss :)Fast får jag komma med en önskan här så vill min rumpa ha en lite skönare bil nästa gång :)
Annelie och Håkan: Jag älskar er. Ni bara växer i mina ögon. Tack återigen för en oförglömlig helg. Jag hoppas på många flera... Och tack till vackra Johanna, Tur att värken släppte så vi fick chansen att se vilken apunge du är egentligen! :) Goa skitunge! Och gullJacob.... Dig älskar jag ändå... Trots kallvattnet innanför trosorna .... :)
Efter den här helgen kommer jag att bli över 600 år gammal. Och har jag de människorna som jag har tillbringat helgen med så har jag inga problem med det alls.
Vi skulle alltså åka till Uddevalla och Göteborg i lördags morse. Efter lite planering, lite tveksamheter hit o dit och en jävla massa packning senare kom vi iväg. Tis fick tillbringa helgen med mormor och morfar.
Jag, Daniel, Cornelia, Seb och Jocke i vår bil.
Annelie, Håkan, Jacob, Johanna, och Samuel i den andra.
Herregud vilken resa!
Alltså, jag har världens underbaraste ungar. Kanske inte jordens smartaste, i alla fall inte just nu, men helt klart, världens skönaste.
Alltså, hur man kan skratta så man får kramp i knäna begriper inte jag. Men det gick!
Att Jocke fick "äran" att åka i vår bil vet jag inte om jag ska gratta eller beklaga.
Men jag tror att han började fundera då bland det första Cornelia frågade var om tjejer oxå hade "Adamspäron" .
Hursom, resan gick ju bra, utan några större missöden. Men jag har då fått klart för mig att det INTE bara är jag som snarkar i min familj! Sebbe såg ut som att han kunde passa in på vilket demensboende som helst med sin gamnacke, och den där gapande munnen :) Jocke, den stackars lilla killen, satt i baksätet med en filt på sig, och höll på att frysa ihjäl. I tysthet..
Efter lite mindra bravuder vid ett köpcentra i Uddevalla, där Håkan visade med allt han kunde att vi var riktiga bönder, åt vi så lunch på ett STORT Max. Försökte räkna hur många de var i personalen, men antingen kan jag inte räkna så långt, eller så var det för att de inte stod stilla.
'Då vi kom till stugan i Uddevalla fick vi genast problem om hur det skulle sovas. Ett tag såg det ut som att ingen skulla sova någonstans och alla skulle sova överallt. Risken fanns att vi skulle sluta som en hög bara mitt på golvet. Nu kan ju det hända efter vilken fest som helst, men det kändes ju som att det kanske skulle bli jobbigt att sova så i två nätter... helst med tanke på att vi hade åtta sovplatser i stugan , och två luftmadrasser med oss.
Efter en del diskussioner som jag inte vet vem som vann kom vi så överens. Och det roliga är att gubbarna i församlingen var de som tyckte att de drog det längsta stråt då de fick sova i ett eget rum.... Som förövrigt var den inglasade altanen....
Det visade sig att de som vi åkte med är av samma sort som jag... Tidsoptimister! Håkan gick omkring som en liten tomte och mumlade: Vi ska vara där snart.... Nu skulle det ha varit bra om vi hade åkt... Nu skulle vi ha varit där... till att konstatera att det kommer att bli jävligt körigt att hinna dit i tid.
Men de kom på på plats, gjorde en kanonspelning. Fick måla portträtt, fick berömm ifrån alla håll. Och sedan gjorde vi sorti som ett gäng rockstjärnor... Eller ja, vi gjorde väl mer sorti som ett gäng gamlingar som fått äran att skjutsa våra rockstjärnor.
På vägen hem skulle vi in på en affär o handla lite. Det slutade med att vi tappade bort mina två barn och Danne och Jocke åt upp nästan allt vi skulle handla.
Kvällen skulle så avslutas med grillning. Där lärde vi oss återigen att det där med att grilla kött på engångsgrillar egentligen inte är sån bra idé. I alla fall inte om man vill äta maten samma dag... Fast Håkan visade sig vara en jävel med kastrullerna. Eller.. Jag menar, kastrullock. att vifta med. Över grillen. Danne var en jävel på att sitta bredvid, underhålla kastrullockskungen och dricka öl.
Middagen gick bra, en del av oss frös, vi andra drack vin.
Kanonhärlig kväll avslutades på den andra, inglasade altanen(pojkrummet) Där det spelades sjöng och trivdes på hög nivå.
Natten blev som vanligt i Sebastians sällskap... Han underhåller lika mycket på natten som på dagen. Långa diskussioner, den här natten med Cornelia, där hon svarade honom i sömnen. Jag hade sebs fot under hakan ett tag, han är ju inte stilla direkt.
Söndag morgon vräkte regnet ner. Danne kom o väckte oss kl åtta sen passade han på att vara snabb in i duschen. Detta visade sig sedan vara ett smart drag av honom, då det visade sig att det bara var han som fick varmvatten... Jag var näste man in... Och jag kan säga till er som inte vet det, att det gör ONT att duscha i iskallt vatten. Corre fick erfara samma sak som jag, men det gick ju fort i alla fall :)
MEn vi bestämde oss för att åka till Liseberg ändå. Nu skulle ungarna få åka, oavsett om det regnade. Det var jättekul att va bestämd på den punkten tills jag kom på att jag hade glömt min jacka. Men det ville jag ju inte tala om...
Då vi kom till Götet skulle jag glänsa om att jag hittade så bra där. Det gick sådär.... Min bästis Lena i telen, en Danne vid ratten som inte hittade och Seb i baksätet som satt o skrek: Jou broschan...
Tänk er följande: Vi kommer glidandes in på en gata, med Håkan o co i bilen tätt bakom. Vi kör mot rött... I spårvagnsfilen... In i en korsning, får möte av spårvagnen, som får vänta på oss, bilar överallt..... Corre i baksätet påpekar lite försynt : åker inte vi där tunnelbanan går nu.. Varav den stressade mamman i bilen, fortfarande med Lena i telefonen, ser hur illa vi ligger till, vrålar tillbaka till sin dotter i baksätet: Det finns ingen tunnelbana i Stockholm!!!
Nu, med facit, så är det ju ganska roligt... hur vi, två bilar med galna turister fick hela korsningen att stå stilla. Både alla bilarna som hade grönt. Och spårvagnen, i vars spår vi åkte. Blicken från chauffören är ganska obetalbar :)
Själva poceduren inne på Liseberg gick enligt planen. Inget regn och inga köer. Så nog fan fick ungarna åka. Och vi föräldrar med :) Jag skrattade så jag hade kramp igen. Konstant rooligt i elva timmar! Jocke, vår goa gitarist har fått åka karuseller han. Är man en rockers så kan man ju inte banga!
Väl hemma i stugan igen regnade det och vi somnade som klubbade turister hela bunten. Tills det att Seb bestämde sig för att prata i sömnen igen. I natt pratade hen med Cornelia om nåt som skulle räknas... Han sa flera gånger, i sömnen, att hon skulle svara. Och hon svarade, i sömnen: Men jag fattar ju inte vad du säger. I sängen bredvid, längst ut på kanten låg jag o skrattade som en tok...
Måndag morgon vaknade jag stilla och fridfullt. Det gjorde inte Håkan... Hans son kastade ett glas med iskallt vatten över honom. Det var ju faktiskt välförtjänt. Han är en tungviktare i retning, pappan i den familjen :)
Vi drog vidare mot Ullared, och där visade sig att det var många fina shoppare i min bil. Jösses vad vi kan handla!!!
På väg hem åkte vi vilse, fast bara lite, och humöret var på topp hela tiden. Jocke skrattade så han satt och torkade tårarna. Vi andra skrattade nästan lika mycket! Vilka diskussioner de hade i baksätet. Allt ifrån att det inte bara blir en tom påse kvar vid kastrering, till hur man ska behandla tjejer ( idetta fallet så har 'Cornelia fått haft föreläsning) Det skrattades åt bilder, fnittrades åt bajs, och gapflabbades åt varandra. Så oroligt skönt att höra!
Jag vill med detta inlägg säga att jag älskar er mina barn och mina vänner. Jag är så glad att vi fick göra den här resan tillsammans. Jag har haft en sån rolig helg.
Jag är så imponerad av dessa ungdomar, så fina barn. Så trevliga, knäppa och lagomt dinga ungar vi har <3
Jocke, Cornelia och Sebastian... Ni är helt enorma. Flera hundra mil i bil och det har bara varit fnitter, tok och glädje. Jag är så glad att ni har varandra.
Och Danne..... Tack snälla underbara vän för att du ställde upp, stod ut, och fanns för oss. I vanlig ordning så är det så skönt att ha dig med. Och ska jag vara helt ärlig så är det nog du som håller koll på allt åt oss :)Fast får jag komma med en önskan här så vill min rumpa ha en lite skönare bil nästa gång :)
Annelie och Håkan: Jag älskar er. Ni bara växer i mina ögon. Tack återigen för en oförglömlig helg. Jag hoppas på många flera... Och tack till vackra Johanna, Tur att värken släppte så vi fick chansen att se vilken apunge du är egentligen! :) Goa skitunge! Och gullJacob.... Dig älskar jag ändå... Trots kallvattnet innanför trosorna .... :)
Om nån annan faller.... Blir det lättare för dig?
Detta är min blogg, jag skriver i den vad jag vill.... Och om vad jag vill. När jag sedan länkar den vidare är det ju egentligen inte för att få uppmärksamhet, utan mer för att jag vet att det finns dom som vill läsa. Det finns dom som bryr sig.
"Jag är en annan än du tror, och den du tror jag är... Det är din affär"
Jag framstår i mångas ögon som stark, och alltid med humöret på topp.
Men jag mår skit just nu.
Allt, precis allt i mitt liv är upp och ner.
Jag ska räcka till, överallt och till alla. Jag ska alltid ha tid att lyssna. Alltid komma med goda råd. Alltid peppa. Alltid, alltid, alltid finnas där.
Och visst. Jag är sådan egentligen. Men inte just nu.
Jag orkar inte.
Jag orkar just nu inte ens vara migsjälv. Jag tycker inte om mig. Det problemet har jag i perioder, och just nu har jag tappat bort mig. Jag vet inte alls vart jag är, och det skrämmer mig.
Jag har försökt, på alla håll att räcka till, underlätta, ställa upp och vara stöd. Detta är ju mitt stora problem, att jag vill alla väl, och skulle kunna göra vadsom helst för någon som har det svårt.
Men vart finns mitt stöd då jag behöver det?
Vem tar emot mig när jag faller?
Jag vet att jag inte pratar om mig och mina problem, helt enkelt för att jag inte tycker att det inte är lika stora, betydelsefulla problem som en del andra har.
Just nu visar det sig så att jag har panik i kroppen. Då jag lägger mig på kvällen så rusar blodet i min kropp så att det susar i öronen.
Då jag väl somnar så sover jag ett par timmar. Sedan vaknar jag med ett ryck. Ofta så tror jag att det har hänt nåt, eftersom att jag vaknar med en hög puls och hjärtat slår som om jag skulle ha sprungit ett maratonlopp. Jag är livrädd. Samtidigt så känns det som att det sitter en hundrakilos klump på mitt bröst....
Jag vet så väl att det är panikångest. Jag kan förstå vad det beror på. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det.
Jag som alltid ger alla såna bra råd, som alltid har ett ord på vägen... Jag har ingen hjälp till mig.
Jag låter migsjälv bara dö ut.
Jag är väldigt duktig på att tala om för andra vad de betyder, vilka fina personer de är.
MEn jag ser inte migsjälv där alls. Jag har någonstans under mitt liv glömt bort mig. Har alltid satt migsjälv i sista hand... Jag har gått vilse, och såna här stunder orkar jag inte ens leta rätt på mig. Och jag har ingen som kan hjälpa mig att leta heller....
Jag slåss varje dag med änglar och demoner, och medans jag städigt kämpar denna strid så ska jag fortfarande vara och fungera. Just nu är det inget som är som det ska.
Jag står inför ett enormt vägskäl.... På alla plan.
Skulle ge vadsomhelst för att ha en hjälpande hand nu.. Nån som kom till mig och talade om om för mig att, nu, jag finns här. På samma sätt som du funnits för mig.
Jag gråter stora delar av dagen. Jag kan inte direkt sätta ord på varför exakt. Ken de bero på att jag är ledsen, är arg, värdelös, glad, eller för att jag i kroppen mår skit???
Jag skriver som sagt inte det här för att du ska känna att du inte är uppskattad, för det är du. De flesta som finns i mitt liv, gör ju det för att jag vill ha er där. Men vill du ha mig där?
Förstår du hur jag mår?
Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte svarar på sms. för att jag glömmer bort, för att jag inte hör av mig.
Den som förstår varför, och som accepterar min ursäkt betyder jag nåt.
För er andra så kan jag bara säga låt bli mig då, den dagen ni behöver hjälp och stöttning.
Snälla, tröttna inte på att höra av er. Jag uppskattar varje ord som jag får höra.
Tack för att du läser för att du bryr dig.
" Du kan komma om du vill, eller stanna kvar. Men om du kommer... Ta då med dig all kärlek du har"
Jag älskar er : Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise. Tack för att ni finns och för att ni bara är världens bästa.
Och Lena. min tvilling, min själsvän. Jag älskar dig. Utan dig hade jag ramlat ner längre ändå.
"Jag är en annan än du tror, och den du tror jag är... Det är din affär"
Jag framstår i mångas ögon som stark, och alltid med humöret på topp.
Men jag mår skit just nu.
Allt, precis allt i mitt liv är upp och ner.
Jag ska räcka till, överallt och till alla. Jag ska alltid ha tid att lyssna. Alltid komma med goda råd. Alltid peppa. Alltid, alltid, alltid finnas där.
Och visst. Jag är sådan egentligen. Men inte just nu.
Jag orkar inte.
Jag orkar just nu inte ens vara migsjälv. Jag tycker inte om mig. Det problemet har jag i perioder, och just nu har jag tappat bort mig. Jag vet inte alls vart jag är, och det skrämmer mig.
Jag har försökt, på alla håll att räcka till, underlätta, ställa upp och vara stöd. Detta är ju mitt stora problem, att jag vill alla väl, och skulle kunna göra vadsom helst för någon som har det svårt.
Men vart finns mitt stöd då jag behöver det?
Vem tar emot mig när jag faller?
Jag vet att jag inte pratar om mig och mina problem, helt enkelt för att jag inte tycker att det inte är lika stora, betydelsefulla problem som en del andra har.
Just nu visar det sig så att jag har panik i kroppen. Då jag lägger mig på kvällen så rusar blodet i min kropp så att det susar i öronen.
Då jag väl somnar så sover jag ett par timmar. Sedan vaknar jag med ett ryck. Ofta så tror jag att det har hänt nåt, eftersom att jag vaknar med en hög puls och hjärtat slår som om jag skulle ha sprungit ett maratonlopp. Jag är livrädd. Samtidigt så känns det som att det sitter en hundrakilos klump på mitt bröst....
Jag vet så väl att det är panikångest. Jag kan förstå vad det beror på. Problemet är att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det.
Jag som alltid ger alla såna bra råd, som alltid har ett ord på vägen... Jag har ingen hjälp till mig.
Jag låter migsjälv bara dö ut.
Jag är väldigt duktig på att tala om för andra vad de betyder, vilka fina personer de är.
MEn jag ser inte migsjälv där alls. Jag har någonstans under mitt liv glömt bort mig. Har alltid satt migsjälv i sista hand... Jag har gått vilse, och såna här stunder orkar jag inte ens leta rätt på mig. Och jag har ingen som kan hjälpa mig att leta heller....
Jag slåss varje dag med änglar och demoner, och medans jag städigt kämpar denna strid så ska jag fortfarande vara och fungera. Just nu är det inget som är som det ska.
Jag står inför ett enormt vägskäl.... På alla plan.
Skulle ge vadsomhelst för att ha en hjälpande hand nu.. Nån som kom till mig och talade om om för mig att, nu, jag finns här. På samma sätt som du funnits för mig.
Jag gråter stora delar av dagen. Jag kan inte direkt sätta ord på varför exakt. Ken de bero på att jag är ledsen, är arg, värdelös, glad, eller för att jag i kroppen mår skit???
Jag skriver som sagt inte det här för att du ska känna att du inte är uppskattad, för det är du. De flesta som finns i mitt liv, gör ju det för att jag vill ha er där. Men vill du ha mig där?
Förstår du hur jag mår?
Jag säger förlåt. Förlåt för att jag inte svarar på sms. för att jag glömmer bort, för att jag inte hör av mig.
Den som förstår varför, och som accepterar min ursäkt betyder jag nåt.
För er andra så kan jag bara säga låt bli mig då, den dagen ni behöver hjälp och stöttning.
Snälla, tröttna inte på att höra av er. Jag uppskattar varje ord som jag får höra.
Tack för att du läser för att du bryr dig.
" Du kan komma om du vill, eller stanna kvar. Men om du kommer... Ta då med dig all kärlek du har"
Jag älskar er : Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise. Tack för att ni finns och för att ni bara är världens bästa.
Och Lena. min tvilling, min själsvän. Jag älskar dig. Utan dig hade jag ramlat ner längre ändå.
Mina fyra stoltheter
Det finns dagar, nuförtiden är de ofta, som jag har tvivlat på vad jag har lyckats åstadkomma med mitt liv. Av allt som jag drömde om då jag var tolv är det få saker som har slagit in.
Jag vet inte många saker som jag kan peka på och säga: Jävlar Ulrika vad du har lyckats bra med det där. Jag har svårt att se det som är bra i det som jag gör. Jag är duktig på att tala om för andra vad bra de är, men ser mig själv med helt andra ögon.
Utom en sak....
Det finns Fyra saker som jag kan tala om att jag har gjort förbannat bra.
De heter Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise.
Dessa fyra fantastiska barn som har gjort att jag fattar att jag faktiskt kan något. Alla mina värderingar, åsikter och tankesätt är faktiskt helt ok. För med dessa i grunden har mina barn blivit helt enorma.
Mina barn, som på något vis är en fortsättning av mig själv. En fortsättning som är så fin så jag inte fattar det själv.
Jag måste ha gjort något bra, eftersom att ni får finnas i mitt liv.
Nu vet jag ju att jag bara har givit er förutsättningarna till att bli de vackra, fina människor som ni är. Resten har ni åstadkommit själva.
Elin, äldst, kortast och först. Alltid enormt beundrad av sina syskon. Det finns ingen som har ett hjärta som hon. Handlar kläder, presenter, skriver lappar, brev och påminnelser till sina syskon att hon finns där och att hon älskar dem. Ställer upp på dem, trots att hon bor 40 mil bort så hålle rhon sig konstant uppdaterad hur det går för sina småsyskon. Hon har Thelise hos sig en vecka i taget för att hon vill umgås.
Jag har aldrig någonsin varit med om att mina barn har bråkat, eller rykt ihop så som man kan förvänta sig att syskon ska göra. Visst har de drygat på varandra, men det är sällan det har varit allvar bakom.
Det är oftare det händer att de bara ligger död o kollar på film ihop.
Elin uppfostrar sin lillebror allt hon kan till att han ska bli en bra kille :)
Elin och Cornelia är , trots att det är sex år mellan dem, bästa vänner. De umgås så mycket de kan, och Elin ringer ofta och bjuder upp sin lillasyster till sig bara för att hon längtar. Mycket fnitter blir de... och många klädesplagg som ska delas...
Cornelia, min 16 åring som ska börja gymnasiet. Hon har sommarlov nu, och ska jobba 4 veckor på det. Varje natt då jag jobbar, ställer hon klockan, kliver upp och väcker sin lillasyster. Då jag kommer hem halv åtta på morgonen är Thelise tvättad o påklädd. Hon har borstat tänderna på henne, och hon har borstat håret. Jag behöver bara hämta upp en färdig femåring.
Vilken 16 åring skulle göra det utan gnäll?? Vilken 16 åring skulle göra det frivilligt?
Hon skulle kunna göra vad som helst mot den som sårar hennes lillebror. Gud nåde den flicka som krossar hans hjärta. Och hon är den som lär sin lillasyster att göra de fulaste grimarserna som finns. Hon ser upp till sin storasyster och beundrar allt hon gör.
Sebastian, min älskade prins. Det finns en som han. Killen som duschar, borstar tänder och läser sagor för sin lilla syster. Han är den som ofta lägger henne, trots att hon gör mycket för att vara dum mot honom. Han lär Thelise massa konstiga saker, som hon egentligen kanske inte skulle behöva kunna :)
Han har smilgropar i hela ansiktet, skrattar som ingen annan och har ett hjärta av guld. Tackar för allt. Han är enormt duktig med komplimanger, och får till och med mig att känna mig betydelsefull. Du, min son. Du är den finaste killen som finns, och du kommer att gå så långt i livet.
Aldrig någonsinn att att han klagar då det är motigt, och han är så enormt stolt över sina syskon. Han skulle kunna ta ner månen till sina systrar om det gick, trots att de ständigt retar honom :) Så himla snäll och ställer alltid upp som barnvakt.
Thelise, den minsta. Hon som har ett ordförråd som ingen annan. Lever som den prinsessa hon är, och har fantasi som ingen annan. Du, min lilla guldklimp, som inte var meningen, du min sladdis. Världens goaste lilla skitunge är du, talar alltid om hur mycket hon älskar en. Hon avgudar sina syskon, och tror att hon är lika gammal som dem.... och för göra allt som de får!
Jag vill bara säga att jag älskar er så.
Ni mina barn, världens vackraste individer.
Ni har styrkan i varandra, men var av er är så starka i sig med, olika som ni är.
Jag vill tacka er. Tacka er för att ni har blivit dem ni har blivit.
Enormt fina människor, alla fyra. Väluppfostrade och med de rätta värderingarna.
Tack för att ni är de ni är, och tack för de ni är mot varandra. Det är så skönt att se hur ni behandlar varandra och er omgivning.
Ni betyder precis allt för mig. Det är ni som gjort mig till jag.
Jag älskar er.
Jag vet inte många saker som jag kan peka på och säga: Jävlar Ulrika vad du har lyckats bra med det där. Jag har svårt att se det som är bra i det som jag gör. Jag är duktig på att tala om för andra vad bra de är, men ser mig själv med helt andra ögon.
Utom en sak....
Det finns Fyra saker som jag kan tala om att jag har gjort förbannat bra.
De heter Elin, Cornelia, Sebastian och Thelise.
Dessa fyra fantastiska barn som har gjort att jag fattar att jag faktiskt kan något. Alla mina värderingar, åsikter och tankesätt är faktiskt helt ok. För med dessa i grunden har mina barn blivit helt enorma.
Mina barn, som på något vis är en fortsättning av mig själv. En fortsättning som är så fin så jag inte fattar det själv.
Jag måste ha gjort något bra, eftersom att ni får finnas i mitt liv.
Nu vet jag ju att jag bara har givit er förutsättningarna till att bli de vackra, fina människor som ni är. Resten har ni åstadkommit själva.
Elin, äldst, kortast och först. Alltid enormt beundrad av sina syskon. Det finns ingen som har ett hjärta som hon. Handlar kläder, presenter, skriver lappar, brev och påminnelser till sina syskon att hon finns där och att hon älskar dem. Ställer upp på dem, trots att hon bor 40 mil bort så hålle rhon sig konstant uppdaterad hur det går för sina småsyskon. Hon har Thelise hos sig en vecka i taget för att hon vill umgås.
Jag har aldrig någonsin varit med om att mina barn har bråkat, eller rykt ihop så som man kan förvänta sig att syskon ska göra. Visst har de drygat på varandra, men det är sällan det har varit allvar bakom.
Det är oftare det händer att de bara ligger död o kollar på film ihop.
Elin uppfostrar sin lillebror allt hon kan till att han ska bli en bra kille :)
Elin och Cornelia är , trots att det är sex år mellan dem, bästa vänner. De umgås så mycket de kan, och Elin ringer ofta och bjuder upp sin lillasyster till sig bara för att hon längtar. Mycket fnitter blir de... och många klädesplagg som ska delas...
Cornelia, min 16 åring som ska börja gymnasiet. Hon har sommarlov nu, och ska jobba 4 veckor på det. Varje natt då jag jobbar, ställer hon klockan, kliver upp och väcker sin lillasyster. Då jag kommer hem halv åtta på morgonen är Thelise tvättad o påklädd. Hon har borstat tänderna på henne, och hon har borstat håret. Jag behöver bara hämta upp en färdig femåring.
Vilken 16 åring skulle göra det utan gnäll?? Vilken 16 åring skulle göra det frivilligt?
Hon skulle kunna göra vad som helst mot den som sårar hennes lillebror. Gud nåde den flicka som krossar hans hjärta. Och hon är den som lär sin lillasyster att göra de fulaste grimarserna som finns. Hon ser upp till sin storasyster och beundrar allt hon gör.
Sebastian, min älskade prins. Det finns en som han. Killen som duschar, borstar tänder och läser sagor för sin lilla syster. Han är den som ofta lägger henne, trots att hon gör mycket för att vara dum mot honom. Han lär Thelise massa konstiga saker, som hon egentligen kanske inte skulle behöva kunna :)
Han har smilgropar i hela ansiktet, skrattar som ingen annan och har ett hjärta av guld. Tackar för allt. Han är enormt duktig med komplimanger, och får till och med mig att känna mig betydelsefull. Du, min son. Du är den finaste killen som finns, och du kommer att gå så långt i livet.
Aldrig någonsinn att att han klagar då det är motigt, och han är så enormt stolt över sina syskon. Han skulle kunna ta ner månen till sina systrar om det gick, trots att de ständigt retar honom :) Så himla snäll och ställer alltid upp som barnvakt.
Thelise, den minsta. Hon som har ett ordförråd som ingen annan. Lever som den prinsessa hon är, och har fantasi som ingen annan. Du, min lilla guldklimp, som inte var meningen, du min sladdis. Världens goaste lilla skitunge är du, talar alltid om hur mycket hon älskar en. Hon avgudar sina syskon, och tror att hon är lika gammal som dem.... och för göra allt som de får!
Jag vill bara säga att jag älskar er så.
Ni mina barn, världens vackraste individer.
Ni har styrkan i varandra, men var av er är så starka i sig med, olika som ni är.
Jag vill tacka er. Tacka er för att ni har blivit dem ni har blivit.
Enormt fina människor, alla fyra. Väluppfostrade och med de rätta värderingarna.
Tack för att ni är de ni är, och tack för de ni är mot varandra. Det är så skönt att se hur ni behandlar varandra och er omgivning.
Ni betyder precis allt för mig. Det är ni som gjort mig till jag.
Jag älskar er.
Vart finns ni...?
Jag funderar återigen vart ni föräldrar finns...?
Är det så att man skaffar barn, och så fort som småbarnsåldern är över så kan man lägga allt ansvar åt sidan?
Eller är det så att ni inte orkar?
Jag vill inte tro att det är så att ni bara inte bryr er om det som händer era barn.
Detta inlägg handlar inte om mina barn. Det handlar om en flicka som jag bryr mig så mycket om.
En flicka,som tar seriöst på livet. Hon går i mellanstadiet, ska snart lämna barnåldern bakom sig och börja bli tonåring....
Ett liv som skulle vara så roligt.
Då jag var liten och gick i mellanstadiet lekte jag fortfarande. Vi var ett helt gäng som var ute, tillsammans och lekte burken, röda lyktan stopp, eller spelade fotboll o brännboll.
Visst, jag är 40 nu, och det var ju evigheter sedan... men definitionen barn har väl funnits jämt....?
Vilka är vi föräldrar som på något sätt har tillåtit våra barn att bli vuxna så fort?
Vilka är vi föräldrar som låter våra barn få rusa in i vuxenåldern utan att finnas bredvid?
Jag kan säga att jag inte är en sådan förälder som inte bryr mig. Jag kan, på fullaste allvar påstå att jag tycker själv att jag är en bra förälder.
Jag skulle aldrig någonsinn tillåta att mina barn uteslöt, mobbade, kastade glåpord, knuffade , eller beter sig illa mot någon. Barnen hos oss är uppväxta med den fostran att alla får vara med. Detta har gjort att då det kommer någon hem till oss så kan alla hänga med alla. Alltså, det spelar ingen roll hur gamla, vilket kön den har. Barnen tar hand om sina vänner.
Mina barn är fantastiska individer.
Och jag vet att de, alla fyra vet att de kan komma till mig, oavsett vad det gäller. Jag tror inte på utegångsförbud, hot,eller tjat. Barnen är uppfostrade att vara delaktiga i det som händer och de vet att deras kunskap, och deras värderingar räknas lika högt som de vuxnas.
De vet att man har lika mycket värde, vem man än är. Och alla är uppfostrade så att" Kom ihåg att vem som helst kan göra bort sig, och det är bara den som anser sig vara ofelbar som inte klarar av att ge någon en andra chans".
Det vet oxå att det inte kostar något alls att ge någon annan en kommentar. Däremot kan de ge så enormt mycket till den som får kommentaren.
De är de värderingar som jag har. Det finns alltid något som du kan ge till någon annan. Det räcker ofta bara med att säga att du bryr dig, och att du finns där.
Det är därför så jobbigt att höra hur barn kan bete sig som de gör. Jag har varit inne på det förr, hur viktigt jag tycker att det är att det har fått rätt redskap med sig hemifrån.
Jag tror nämligen att, om man redan på barnåldern lärt sig att trycka ner en annan människa så fattas det något i uppfostran.
VEM ÄR DU SOM TROR ATT DU ÄR SÅ MYCKET VÄRD ATT DU KAN TRYCKA NER NÅGON ANNAN???
Nu är det naturligtvis så att det är osäkra personer som vi pratar om. Individer som blir starkare i en grupp med andra lika osäkra.
Problemet är att ni skulle ha lärt er hemifrån att ni är värda precis lika mycket som den person som ni har valt att knäcka.
Att gå ihop, som grupp, oavsett om du är vuxen, eller barn är det absolut värsta man kan göra mot någon annan person. Det dom gör nu kommer att ge sår i själen hos en person för restan av dennes liv.
Ni kommer alltid vara de som gör att det gör ont att tänka tillbaka på skoltiden.
Samtidigt som det kommer att sätta djupa spår hos mobbare senare i livet också. Jag är fullständigt övertygad om att det sättet de agerar på nu som barn kommer att förstärkas senare i livet.
Det är där skolan ska komma in. Sätt in resurser där det behövs, och plocka bort dessa ungar ur skolan. Samarbeta med mobboffret, inte uteslut dem. Som det är i detta fall, är det så att även lärarna agerar väldigt lite.
Denna flicka som jag pratar om nu är en vacker, seriös och klipsk tjej. Hon har hjärtat på rätta stället, är duktig på den idrott hon håller på med och jätteambitiös i skolan.
Det räcker för att hon ska ha blivit utvald av de andra till att inte få vara med. Dessa har agerat så, att de medvetet har uteslutit henne ur den gemenskap som resten av klassen har. De har pratat ihop sig att frysa ut henne.
Detta är fruktansvärt. Det gör ont i hjärtat på mig. Och detta får hon vara med om varje dag i skolan. Där hon ska vara trygg, och dit hennes föräldrar släpper henne, för de trodde att hon var säker där....
Jag fattar inte vart ni föräldrar finns...? Berättar inte era barn vad de sysslar med i skolan? Är det någon av era barn som kommit hem o sagt: Mamma, idag fortsatte vi att vara dumma mot.....
Talade du om för den att de beter sig fel, eller stoppar du huvudet i sanden för att det inte gäller ditt barn, det är inte den som blir mobbat.
Eller är det så att ditt barn inte säger något om det som händer i skolan????
Ok, är det så, då beklagar jag verkligen. Då har du misslyckats med ditt jobb. För då har ditt barn inte förtroende för dig!
JAg vet att jag inte har rott alla fyra av mina barn i land än, och att det säkerligen kommer att finnas de som blir förbannade över det som jag skriver, och tycka att det är skryt. Ja, det är skryt. För jag kan skryta om dem. De är de allra finaste, snällaste och trevligaste barn som du kan tänka dig. Det är inte mer än rätt att jag skryter om dem.
JAg kan på fullaste allvar säga att mina barn INTE är en mobbare- Kan du???
Pekar inte ut någon.
Först och främst vill jag säga att jag skriver mycket för min egen skull, för att jag en dag ska kunna titta tillbaka o komma ihåg. Att jag sedan valt att göra det offentligt kanske kommer att visa sig vara ödesdigert.
Hursom. Samhället idag ser ut, som jag har skrivit förr att man måste vara som alla andra för att synas. Det jag ifrågasätter är om man automatiskt är en bättre person för att man är som alla andra? Jag menar. För att man medvetet gör val där man väljer att stå på sidan, ibland, då det gäller saker som man som person inte ställer upp på. Räknas det som att man aldrig någonsin ska räknas då?
Vi vill väl alla lite till mans beskriva oss själva som starka individer. Att vi vill se oss som en sådan person som är unik. Att vi är en sån som vågar stå ensam.
Men hur många av oss vågar det egentligen?
Och frågan är om det är värt priset som man får betala.
Jag tänker inte hänga ut nån, tänker inte kasta skit på nån. Jag tänker inte heller peka med hela handen och tala om hur ruttet jag tycker att vissa beter sig.
Men jag tänker tala om att jag är så trött nu. Jag är så förbannat jävla skitless på flata människor som överhuvudtaget inte ser vad som händer.
Är det meningen att man som förälder ska känna en klump i magen varje dag för att man vet, eller anar att allt inte står rätt till? Är det meningen att man känner att man måste messa och kolla hur det går för ens barn då det befinner sig på skolan?
Hade jag ställt mejsjälv denna fråga för tio år sedan så hade jag svarat mejsjälv: Nej, självklart inte!
Men så ser det ut idag.
Jag slappnar inte av då de är i skolan. Det har hänt mer än tio gånger ¨på dessa år att en av dem har kommit hem med tårar i ögonen, långt innan skoldagen vart slut.
DET GÖR SÅ FÖRBANNAT ONT I MIG!!
Vem kan få bete sig så mot mina barn?
Ingen av dem är mobbad. Absolut inte. Men att vara utfryst, att inte räknas, eller att helt enkelt inte synas är i mina ögon nästan exakt lika illa.
Att aldrig räknas som självklar i gänget är nog så illa. Att aldrig bli tillfrågad då något händer. Att aldrig ha någon som ringer och frågar hur man mår.
Då är det jäkligt svårt att tänka att man är stark.
Är man så stark att man klarar av att hela tiden vara utanför?
Är man så stark som tonåring att man själv kan fråga "de i gänget" Om man får vara med.
Jag kan säga att om jag som vuxen, skulle va med om det mitt barn upplever så gott som dagligen, så skulle jag aldrig komma på tanken att fråga om jag fick vara md då det händer något.
Då skulle jag reagera precis som mitt barn och hellre svälja tårarna och stå på sidan.
Ska man behöva tigga för att få vara med någon gång?
Jag vet att mina barn är enormt duktiga och snälla individer. De är uppfostrade att vara ödmjuka.
Därför gör det mej så jävla arg då jag får höra att andra människor får dem att känna sig värdelösa och utanför.
Vem är det som tycker att de är så bra att de kan trycka ner mina barn?
Jag försöker hela tiden att peppa mina barn att de ska tro på sig själva. Jag berättar för dem att de är unika och fina och bra personer. Men hur ska jag kunna peppa en själ hos en tonåring som är så trasig?
Hos ett av mina barn som inte vill gå kvar i skolan.
Hos ett av mina barn som knappt orkar av att bli vuxen.
Kan någon tala om för mej!
Jag slår pannan blodig för mina barn varje dag. Jag har försökt att uppmärksamma skolan på hur det ser ut. Svaret jag har fått är typ"så illa är det väl inte" Kanske den ska försöka fråga om den får vara med?
Men jag skulle vilja se er den dagen då era barn befinner sig i samma sits.
För det är väl ändå så att det är precis lika lite fel på era barn som det är på mina?
Grattis älskade mamma!
Idag fyller min mamma år.
Världens mest älskade mamma, alla kategorier fyller år idag. Vill med detta inlägg tala om hur mycket du betyder för mej.
Om mina barn kommer att älska mej ens hälften av vad jag älskar dej så skulle jag vara toknöjd.
Du är mitt bollplank, min bästa vän och min förebild.
Så fort något händer är det dej jag ringer till, oavsett om det är bra eller dåligt- det är det dej jag vänder mej till.
Jag vet att jag inte, absolut inte är direkt en mönsterunge. (unge ja, trots att jag numer är medelålders)
Jag menar, tidsoptimist (som jag till viss del har ärvt från dej), slarver och en förbannad optimist, som tror att det mesta går att lösa. Jag är så impulsiv att du ibland( flera ggr faktiskt) Fått bromsa mej, med att säga: Duuu, hur har du tänkt nu...
Jag vet att jag har gjort både dej o pappa hårlös, förtvivlad och orolig, så många gånger.
Men som du har ställt upp! Ialla lägen, vissa gånger kanske lite mindre muntert än andra, men du har ALLTID funnits där.Jag har aldrig någonsinn känt att jag inte får störa dej, eller att mina problem har vart för jobbiga.
Jag har under min vuxna tid, ring till dej, många ggr flera gånger om dagen... Och ja, visst måste jag erkänna, i bland faktiskt inte ha ett skit att säga mer än bara prata en stund.
Jag vet att jag borde ha klippt navelsträngen för längesedan. Men varför ska jag behöva göra det nu, då jag inte har gjort de på alla andra år.
Jag känner trygghet i dej, mamma. Jag känner att så länge som du står bakom så fixar jag allt.
Vi har haft så roligt i hop. Alla turer hit o dit, alla gånger som du bara har accepterat att jag är just den knäppis som jag är. Som sagt, mycket har det blivit och du har vart min bästa vän.
*Jag vet att du har funderat flera gånger, såsom alla föräldrar gör, om ni har gjort allt ni kan, och det kan jag säga: Om ni är stolta över mej och Syrran, så är det er förtjänst!
Ni har fixat mej! Och ni har fixat syrran! På det bästa sättet som ni kan, har ni gjort oss till de vi är idag .
Den trygghet som vi har känt hemma ( och jag vet att jag även pratar för Mia nu) Är obetalbar. Ni har givit oss sunt förnuft, kärlek och förmågan att våga tro på oss själva. Varken du eller pappa har trott på att vi skulle uppfostras med kritik. Ni har alltid givit oss redskap att tänka positivt. Vi har alltid fått höra om vårat värde, att vi är bra som vi är.
Ni har aldrig, inte en enda gång på dessa år fått mej att känna mej värdelös. Detta har jag sedan för vidare till mina barn. Och även syrran. Det är ju ni i grunden som rår för att våra barn blivit så fina som de har blivit.
Inte en gång har det varit som jag har tvekat o be om er hjälp. Många gånger har de ju inte känts speciellt roligt att komma krypandes. Men ni har aldrig, inte en enda gång dömt mej. Och aldrig någonsinn vänt mej ryggen.
Jag vill säga att du, med de förutsättningar som du hade med då du startade familjen, har gjort det absolut bästa för mej och syrran
Du började plugga då du var lika gammal som jag är nu, gymnasiet, högskola, universitet och hela köret. Familj och plugg i Uppsala, fixade du galant. Samtidig har du sytt kläder, fixat mat, sett till att vara med oss på möten osv.
Som sagt mamma. Av mej får du, liksom dina betyg från skolan, MVG i allt!
Sen har du alltid ställt upp på din mamma.
Jag vet att hon var enormt stolt över dej. Hon visste att du i alla lägen ställde upp för henne, ända in i slutet.
Sån dotter som du var till henne ska jag försöka göra mitt bästa till att bli med.
Jag vill inte säga "Tack för att du finns" för att det finns inte ord som kan förklara hur pass tacksam jag är. Men tack ändå... tack för allt ända sedan dag ett.
Världens mest älskade mamma, alla kategorier fyller år idag. Vill med detta inlägg tala om hur mycket du betyder för mej.
Om mina barn kommer att älska mej ens hälften av vad jag älskar dej så skulle jag vara toknöjd.
Du är mitt bollplank, min bästa vän och min förebild.
Så fort något händer är det dej jag ringer till, oavsett om det är bra eller dåligt- det är det dej jag vänder mej till.
Jag vet att jag inte, absolut inte är direkt en mönsterunge. (unge ja, trots att jag numer är medelålders)
Jag menar, tidsoptimist (som jag till viss del har ärvt från dej), slarver och en förbannad optimist, som tror att det mesta går att lösa. Jag är så impulsiv att du ibland( flera ggr faktiskt) Fått bromsa mej, med att säga: Duuu, hur har du tänkt nu...
Jag vet att jag har gjort både dej o pappa hårlös, förtvivlad och orolig, så många gånger.
Men som du har ställt upp! Ialla lägen, vissa gånger kanske lite mindre muntert än andra, men du har ALLTID funnits där.Jag har aldrig någonsinn känt att jag inte får störa dej, eller att mina problem har vart för jobbiga.
Jag har under min vuxna tid, ring till dej, många ggr flera gånger om dagen... Och ja, visst måste jag erkänna, i bland faktiskt inte ha ett skit att säga mer än bara prata en stund.
Jag vet att jag borde ha klippt navelsträngen för längesedan. Men varför ska jag behöva göra det nu, då jag inte har gjort de på alla andra år.
Jag känner trygghet i dej, mamma. Jag känner att så länge som du står bakom så fixar jag allt.
Vi har haft så roligt i hop. Alla turer hit o dit, alla gånger som du bara har accepterat att jag är just den knäppis som jag är. Som sagt, mycket har det blivit och du har vart min bästa vän.
*Jag vet att du har funderat flera gånger, såsom alla föräldrar gör, om ni har gjort allt ni kan, och det kan jag säga: Om ni är stolta över mej och Syrran, så är det er förtjänst!
Ni har fixat mej! Och ni har fixat syrran! På det bästa sättet som ni kan, har ni gjort oss till de vi är idag .
Den trygghet som vi har känt hemma ( och jag vet att jag även pratar för Mia nu) Är obetalbar. Ni har givit oss sunt förnuft, kärlek och förmågan att våga tro på oss själva. Varken du eller pappa har trott på att vi skulle uppfostras med kritik. Ni har alltid givit oss redskap att tänka positivt. Vi har alltid fått höra om vårat värde, att vi är bra som vi är.
Ni har aldrig, inte en enda gång på dessa år fått mej att känna mej värdelös. Detta har jag sedan för vidare till mina barn. Och även syrran. Det är ju ni i grunden som rår för att våra barn blivit så fina som de har blivit.
Inte en gång har det varit som jag har tvekat o be om er hjälp. Många gånger har de ju inte känts speciellt roligt att komma krypandes. Men ni har aldrig, inte en enda gång dömt mej. Och aldrig någonsinn vänt mej ryggen.
Jag vill säga att du, med de förutsättningar som du hade med då du startade familjen, har gjort det absolut bästa för mej och syrran
Du började plugga då du var lika gammal som jag är nu, gymnasiet, högskola, universitet och hela köret. Familj och plugg i Uppsala, fixade du galant. Samtidig har du sytt kläder, fixat mat, sett till att vara med oss på möten osv.
Som sagt mamma. Av mej får du, liksom dina betyg från skolan, MVG i allt!
Sen har du alltid ställt upp på din mamma.
Jag vet att hon var enormt stolt över dej. Hon visste att du i alla lägen ställde upp för henne, ända in i slutet.
Sån dotter som du var till henne ska jag försöka göra mitt bästa till att bli med.
Jag vill inte säga "Tack för att du finns" för att det finns inte ord som kan förklara hur pass tacksam jag är. Men tack ändå... tack för allt ända sedan dag ett.
Min älskade Madick.
Det är nästan 22 år sedan som jag slängdes in i livet som mamma. Jag anser att jag slängdes in, för att jag hade inte en susning om vad jag gav mej in på. Lite typiskt mej gav jag mej in i det nya kapitlet i mitt liv med åsikten: Det ordnar sig nog, för vad är det värsta som kan hända?
Nästan 19 år ung var jag, vad jag ansåg, redo att ge mitt bästa till en ny liten människa.
Den dagen som jag fick reda på att hon fanns i min mage tvivlade jag inte ett ögonblick på att hon inte skulle stanna där. Jag hade precis slutat gymnasiet, och hade tusen planer. Men inte en sekund, inte ett enda ögonblick tvivlade jag på att hon inte skulle få komma till mej.
Hela tiden som hon var i min mage så var jag övertygad om att hon var en flicka. Kanske för att jag innersinne så gärna ville just det. Jag hade bara flicknamn, rosa bäbiskläder och to m en rosa barnvagn. Det är oxå så typiskt mej, att följa min övertygelse, känna på mej, och det slår in.
Hursom, min äldsta, min skatt, min spegelbild föddes två veckor för sent. Och det är lite så som hon har blivit. Inte sen, men med en envishet och en övertygelse om att göra saker på sitt eget sätt. Hon bestämde ju till och med över att hon minsann inte skulle komma för att det var någon annan som sa de, nej, hon kom ut då de passade henne.
Det första jag såg av min guldklimp var en ohyggligt bestämd min och ett fast grepp i navelsträngen, där hon liksom redan från början markerade att : Här kommer jag, och det finns inte en jävel som kan sätta sig på mej!
Åh, som ja älskade henne. Min vackra, goa, lilla skitunge.
Vi har gått igenom så mycket, hon o jag. Från det att hon var ett o ett halvt år har det var hon o jag. Mer eller mindre, ensamma. Vi har upplevt så enormt mycket. Vi har gått igenom så mycket. Vi har upplevt så mycket tillsammans,hon och jag. Min Elin.
Jag har aldrig, inte för en sekund ångrat mitt beslut. Det är inte förrän jag sitter här o skriver som jag kommer på att jag faktiskt, då för 22 år sedan hade kunnat välja bort henne.
Elin, min snart 22 år stora, vackra diamant. Jag är så stolt över dej.
Den människa som du har blivit, det person som du har växt upp till är så enormt fin.
Du besitter en förmåga att påverka din omgivning vart du än kommer. Du är så enormt positiv, och din glädje smittar av sig.
Då har ett sånt stort hjärta, du ställer upp för dina vänner, din omgivning om det så innebär att du slår knut på dej själv.
Dina syskon har vunnit högsta vinsten som har fått dej till sin syster. Du ställer upp för dem, som om det skulle gälla döden. I alla lägen vet de att de kan ringa till dej och du kommer som en blixt, du åker, skickar saker, brev, sms, meddelanden, där du bara talar om för dem att du finns, och att du älskar dem. Det vet att du skulle kunna ta ner månen till dem om de bad dej om det.
Du är unik, min vackra unge. Du skulle ge bort dej själv om det gick.
Elin, det som du hittills har lyckats med i ditt liv är de få 22 åringar som slår. Du packar väskan, hoppar på tåget, flyget eller vad det nu är, styr kosan till alla möjliga länder, bara för att prova.
Som du säger: "Jag vet ju inte hur de är annars. Och jag måste ju passa på innan jag blir för gammal"
Du har gjort helt rätt, min älskade lilla skit. Trots att du har satt mitt hjärta i gungning många gånger.
Jag saknar dej mitt hjärta. Jag saknar dej här hemma. Jag saknar ditt skratt, ditt pladder och din hysteriska städning. Jag saknar alla stunder som vi bara skrattat som dårar åt ingenting. Jag saknar vårt meningslösa tjatter, där bara du och jag fattar vad som är roligt. Jag saknar att få gråta med dej, saknar att bara ligga i soffan med dej.
Jag vet att det är livets gång. Men jag kan inte låta bli att tycka att det var i går som vi lekte " Madicken är död" och brände 10 paraplyer på en sommar.
Du är min skatt, min första provunge, du är en kopia av mej. På gott o ont. Du är min styrka, min bästa vän och en fantastisk förebild för dina småsyskon.Tvivla aldrig på dej själv. Du vet vad jag alltid har sagt till dej. Du är unik, du är den bästa som finns. I alla lägen ska du följa din övertygelse. Blir de fel någongång på vägen, så går det att rättas till med. Huvudsaken är att du har provat.
Jag finns här för dej, trots att jag är 40 mil bort så tänker jag på dej varje dag. De finns inte något som jag inte skulle göra för dej.... De vet du om. Och du vet oxå precis hur mycket jag älskar dej, det gjorde du klart för mej då du var liten: "Sjung den där sången för mej mamma, den där som handlar om mej" . Det är ju inte förrän du blivit äldre som du insåg att den sången hette "sång till friheten"
Jag älskar dej så, min dyra skatt.
Vill bara säga dej gumman.... Jag är så glad och tacksam för att du finns i mitt liv.
Jag skulle så gärna vilja ta åt mej äran på att det är jag som har påverkat dej till den du är idag, men formen fick du av mej, resultatet har du själv skapat.
Nästan 19 år ung var jag, vad jag ansåg, redo att ge mitt bästa till en ny liten människa.
Den dagen som jag fick reda på att hon fanns i min mage tvivlade jag inte ett ögonblick på att hon inte skulle stanna där. Jag hade precis slutat gymnasiet, och hade tusen planer. Men inte en sekund, inte ett enda ögonblick tvivlade jag på att hon inte skulle få komma till mej.
Hela tiden som hon var i min mage så var jag övertygad om att hon var en flicka. Kanske för att jag innersinne så gärna ville just det. Jag hade bara flicknamn, rosa bäbiskläder och to m en rosa barnvagn. Det är oxå så typiskt mej, att följa min övertygelse, känna på mej, och det slår in.
Hursom, min äldsta, min skatt, min spegelbild föddes två veckor för sent. Och det är lite så som hon har blivit. Inte sen, men med en envishet och en övertygelse om att göra saker på sitt eget sätt. Hon bestämde ju till och med över att hon minsann inte skulle komma för att det var någon annan som sa de, nej, hon kom ut då de passade henne.
Det första jag såg av min guldklimp var en ohyggligt bestämd min och ett fast grepp i navelsträngen, där hon liksom redan från början markerade att : Här kommer jag, och det finns inte en jävel som kan sätta sig på mej!
Åh, som ja älskade henne. Min vackra, goa, lilla skitunge.
Vi har gått igenom så mycket, hon o jag. Från det att hon var ett o ett halvt år har det var hon o jag. Mer eller mindre, ensamma. Vi har upplevt så enormt mycket. Vi har gått igenom så mycket. Vi har upplevt så mycket tillsammans,hon och jag. Min Elin.
Jag har aldrig, inte för en sekund ångrat mitt beslut. Det är inte förrän jag sitter här o skriver som jag kommer på att jag faktiskt, då för 22 år sedan hade kunnat välja bort henne.
Elin, min snart 22 år stora, vackra diamant. Jag är så stolt över dej.
Den människa som du har blivit, det person som du har växt upp till är så enormt fin.
Du besitter en förmåga att påverka din omgivning vart du än kommer. Du är så enormt positiv, och din glädje smittar av sig.
Då har ett sånt stort hjärta, du ställer upp för dina vänner, din omgivning om det så innebär att du slår knut på dej själv.
Dina syskon har vunnit högsta vinsten som har fått dej till sin syster. Du ställer upp för dem, som om det skulle gälla döden. I alla lägen vet de att de kan ringa till dej och du kommer som en blixt, du åker, skickar saker, brev, sms, meddelanden, där du bara talar om för dem att du finns, och att du älskar dem. Det vet att du skulle kunna ta ner månen till dem om de bad dej om det.
Du är unik, min vackra unge. Du skulle ge bort dej själv om det gick.
Elin, det som du hittills har lyckats med i ditt liv är de få 22 åringar som slår. Du packar väskan, hoppar på tåget, flyget eller vad det nu är, styr kosan till alla möjliga länder, bara för att prova.
Som du säger: "Jag vet ju inte hur de är annars. Och jag måste ju passa på innan jag blir för gammal"
Du har gjort helt rätt, min älskade lilla skit. Trots att du har satt mitt hjärta i gungning många gånger.
Jag saknar dej mitt hjärta. Jag saknar dej här hemma. Jag saknar ditt skratt, ditt pladder och din hysteriska städning. Jag saknar alla stunder som vi bara skrattat som dårar åt ingenting. Jag saknar vårt meningslösa tjatter, där bara du och jag fattar vad som är roligt. Jag saknar att få gråta med dej, saknar att bara ligga i soffan med dej.
Jag vet att det är livets gång. Men jag kan inte låta bli att tycka att det var i går som vi lekte " Madicken är död" och brände 10 paraplyer på en sommar.
Du är min skatt, min första provunge, du är en kopia av mej. På gott o ont. Du är min styrka, min bästa vän och en fantastisk förebild för dina småsyskon.Tvivla aldrig på dej själv. Du vet vad jag alltid har sagt till dej. Du är unik, du är den bästa som finns. I alla lägen ska du följa din övertygelse. Blir de fel någongång på vägen, så går det att rättas till med. Huvudsaken är att du har provat.
Jag finns här för dej, trots att jag är 40 mil bort så tänker jag på dej varje dag. De finns inte något som jag inte skulle göra för dej.... De vet du om. Och du vet oxå precis hur mycket jag älskar dej, det gjorde du klart för mej då du var liten: "Sjung den där sången för mej mamma, den där som handlar om mej" . Det är ju inte förrän du blivit äldre som du insåg att den sången hette "sång till friheten"
Jag älskar dej så, min dyra skatt.
Vill bara säga dej gumman.... Jag är så glad och tacksam för att du finns i mitt liv.
Jag skulle så gärna vilja ta åt mej äran på att det är jag som har påverkat dej till den du är idag, men formen fick du av mej, resultatet har du själv skapat.
Vem besitter förmågan?
Jag tror att det inte finns nån som inte kan skriva under på att livet inte alltid är en dans på rosor...?
Eller för att vara ärlig, alltid? Det är i alla fall i mitt fall inte ofta som det är det.
Fast å andra sidan... vem vill dans på rosor...? Slöseri, både på vackra blommor, och på ömma fötter... Korkat talesätt alltså.
Hursom, dit jag vill komma är att nu är jag på väg ner igen... Och som alltid har jag så svårt att prata om de. Jag biter ihop, höjer huvudet, och kör vidare.
Jag som alltid talar om för alla vad de betyder för mej, och hur glad jag är att de finns till, har svårt att se mitt egna värde.
Jag har svårt att se de ljusa bitarna i mitt liv, som jag ju naturligtvis vet finns där.
Just nu känner jag mej mer ner än upp, om jag säger så.
Tror att det har hänt alldees förmycket igen på kort tid. Och min hjärna, jag och min kropp hinner inte med att bearbeta det. Och då reagerar jag med att bara bli ledsen.
Jag orkar inte med något annat.
" Det måste regna för att det ska kunna gro"
Jag vet inte hur nåågot alls kommer att bli... Jag vet vad jag vill ska bli, jag vet vad jag strävar efter...
Men varför är de då så jobbigt?
Jag önskar att jag kunde öppna min bok, slå på s 34 och läsa: MEn hon tog sig ur det som hände då med. Lite stukad, mycket ärrad.... men samtidigt mycket klokare.
För jag vet ju... Jag vet att jag fixar det mesta. Innerst inne är jag stark... Och jag brukar resa mej.
Jag har en förmåga att se ljust på det mesta, men nu är de tufft.
Är inte ute efter något tyck synd om alls. Jag är inte ute efter att få medlidande.
Vill bara kräkas ur mej hur de känns idag.
